Familjen sover. Jag är vaken eftersom jag sovit hela dagen. Morgondagen är som ett oskrivet blad, enda fasta punkten är att hämta Hedvig i skolan vid fyra. Alla dagar är oskrivna blad för mig.
Jag längtar efter att få jobba.
Så lång tid tog det. Nio månader ungefär, och det kommer dröja ytterligare sex månader tills det blir aktuellt. När jag ändå är inne på oskrivna blad så är ju det det om något, vad jag ska arbeta med. Antingen har jag flyt som fan och det ordnar sig, eller så måste jag ta mig ett brödjobb. Alla jobb är bra jobb, men de man lagt x antal hundratusen på att utbilda sig till är något bättre. 

Jag ska skrika, jag ska gapa, flaxa och dansa. Jag ska säga vad jag tycker, jag ska avbryta, vara självupptagen och egocentrerad. Jag ska vara fördomsfull och motsägelsefull. Jag ska inte minnas. Jag kommer ha hög röst och skiftande fokus. Helt som det är, men som man bäddar in så fint till vardags och stoppar i ett PK-paket. Snygg kommer jag vara, roligt att just jag säger det. Jag kanske är för lite jag om dagarna så det kommer i koncentrerad form? Jag kanske ber om ursäkt för att ni får ta det i sånna fall. När jag jag jag får vara lite mer jag lite mer utspritt om dagarna då kanske jag återgår till det sofistikerade och försöker vara lite låtsasmart.

Jag bestämmer själv att jag går och lägger mig. Med kläder på kryper jag in under duntäcket. Ivan sover i sin säng och Hedvig går loss på Bolibompasajten. Sova är det bästs sättet att fördriva en dag. När jag var på övertid med Ivan sov jag uppåt 14 timmar om dygnet och rätt var det var satte det igång. På 14e övertidsdagen visserligen.

Nu vaknar Ivan. Jag ska försöka lura honom med massage och speldosa, så jag får min sömn tillslut.  

Lämmeltåget har inte börjat gå på Sankt Paulsgatan när vi ger oss ut. Vi har en okristlig tid på BVC, 8.15. Ivan har fått vaccinationsspruta mot tuberkulos eftersom han befinner sig i riskgruppen. Har man en farmor och en farfar i Kenya är man tydligen i riskgrupp. Och dessutom ska vi ju åka dit. Sprutan gick bra att ta, faktiskt mindre smärtsam än de där de tar i de tjocka låren.

Hedvig är hemma idag, eftersom hon var så däckad och sänkt igår, men det verkar inte vara något större fel på henne. Hon har julklappstillverkning inne på sitt rum, det är ju faktiskt bara två månader kvar.

Det här städade hemmet alltså. Är det jämt städat, vad gör man då? Det undrar jag. Igår låg hela familjen i en hög på golvet framför kakelugnen. Det fanns inget att plocka, inget att diska, inget att tvätta. Så märkligt. Dammsuger jag dessutom idag, då kommer vi, jag, inte märka något grus eller damm på ytterligare några dagar. Vi kommer hinna göra läxor i lugn och ro, laga mat i dito takt, spela sällskapsspel och ja, gå ut i solen på såndär söndagspromenad som alla andra gör.