En del lider av bloggtorka. Jag lider av blogghysteri. Jag känner att jag är på väg att börja leva! Vi skojjar om olika familjemedlemmars sunkighet. Min man ber om mercy, han ska duscha imorgon, på fredag ska han gå till jobbet. Han gör sig varse om att jag verkligen älskar honom, sunket till trots. Och även fast han har mina gympabrallor på sig. 

Är konsumtionssugen fast jag vet inte riktigt på vad. Den här hösten har snart varit som i en bubbla, vad finns det där ute?Jag har en så seg och virusinfekterad dator vilket gör att man är fett osugen på surfa på den. Håller mig någorlunda uppdaterad via andras bloggar. 

Det var ingen som ville ha muffinsarna tillslut. Skitsöta. 

'Blir jag inte buren så finns jag inte.' Så resonerar BabyBiff.

-Mamma, ska vi gå till Maccen? frågade Hedvig finurligt när vi
släppte oss fria ut på luftning.

Nu ligger hon däst i soffan som sig bör. Ca 30 livsnödvändiga
minuter var vi ute.

Vaknar av att Ivan har dragit ut en pappersrulle i sängen, han kanske firar någonting? Att vi är på väg att bli friska? Hoppas. Hepp o San sitter och kollar på Totoro. Det känns i kroppen som att jag sovit jävligt obekvämt, även fast vi har världens skönaste säng. Jag ignorerar en indikation på eventuellt sjukdomssymptom och tar en Panodil. Det här kan bli bra det här, tänker som Nisse sa i Sommarpratarna igår, att man kan tänka sig frisk. Borde ju funka på influensa också.

Hedvig är feberfri idag så vi firar med att baka muffins. Hon kommer på att vi missat fars dag och att det är det vi ska fira! Sagt och gjort. Nio stora muffinsformar tar plats på plåten och vi börjar baka. Det blir både matematik och läsning inkluderat. Vi gör glasyr som vi färgar rosa och grön, strössel ovanpå. (När Sander lyckades få syn på dem sa han att han omöjligen skulle kunna få i sig en sådan. Han får fejka.)
Nu ska jag borsta ordning på Hedvigs hår och ta plats i duschen med henne, det är väl på tiden.