Nä, men fy fan. Är det såhär ni har det? När jag först kommer hem
till en tom lägenhet känner jag ro. För en sekund. När jag sedan
varit ensam ett tag känner jag att det är knas. Efter ytterligare en
stund, när jag dessutom har rökt under fläkten känner jag en viss
oro och ett visst obehag. Ingen som bryr sig när jag går och lägger
mig…
Jag minns min lägenhet på Vasagatan. För tio år sedan då jag levde ensam. Det såg ut som en knarkarkvart. Post och reklam låg på hallmattan, skitiga kläder lite här och var. Disk vartsom. Mitt badrum var cerisemålat och det fanns en stringhylla med tidningsställ där. Köket var nytapetserat, jag hade kökssoffa och allmogebord. Kornblå pinnstolar. Det var ju ändå i början på 2000-talet. En 50-talssoffgrupp. Ett teakbord. Rött plåtvitrinskåp från Ikea och två Carl Malmstenshyllor. Min diet, eller vad var det? Bestod i vart fall av rostat bröd och the. En cheeseburgare på väg hem från jobbet. Jag hade ingen dator. Jag hade ingen dator. Ingen Dn. Inga kanaler och få vänner.

Jag är en riktigt riking.

(En make, två barn, Svenskan (tyvärr), tre halvdanna datorer och en skitstädad, oftast, lägenhet. Och en Carl Malmstenshylla kvar.)

Det har kommit till min kännedom att en person jag kanske vill ge intryck på måhända läsa det här.
Hur ska jag då bete mig?
Men du, hej-personen-jag-vill-ge-intyck-på! Vad roligt att du (ponerar alltså) läser.

Jag kommer hem för andra kvällen i rad med en McDonaldspåse. McFeast&co.

Har nyligen sagt adjöken till mina vänner på Nada. Fan vad skönt och ont det är att komma hem till en tom och barnlös lägenhet. Barna sover gott med mormor och morfar i Romme medan vi lever la doce (för en del - skitstressat) vita i stan.


Jag vill göra intyck på er alla såklart.