Nu är vi allena. Packade ihop familjen Plogen imorse. Vinkade lite vemodigt av dem vid kajen. Hedvig o co har inte kommit tillbaka ännu, men de kommer tydligen mot kvällningen.

Baby Biff har feber. 39 grader. Vad är det här? Aldrig sjuk hemma och så det här här. Han snuttade och snaskade på Hedvigs flipflop igår, ja, använd er fantasi och föreställ er vad som var under den. Vet inte om det kan ha med saken att göra. Men så har han också haft såndär evinnerlig bebisförkylning, som man har hemma också. Kanske den håller på att ta ut sin rätt? Det går över.

Sander är ute och köper pasta. Hungrig. Klockan är kvart i fyra i det här landet.

Längtar efter vår honeymoon i Shella. Två nätter själva. Champange på stranden, kokosolja i håret. Ja, det finns ju inte kamomill här, det är kokosolja som is tha shit! Tydligen. Testar och ser om det biter sig på det råttfärgade. Ska då också bunkra upp med tomater, ost och pasta och frossa i det i två dar. Eller förresten, kanske äter på Peponis en kväll. Det där köttet som smälte i munnen. Och då hade vi ändå två barn och hela rövarbandet med oss. Tänk hur det smakar mellan fyra ögon?

När andra åker kan man ändå inte låta bli att längta lite hem. Det vore hyckleri att säga att jag inte längtade hem, men jag vill inte orda så mycket om det då min mor har gjort mig väl införstådd med att jag ska vara väldigt glad att vi är där vi är just nu.
Vad längtar jag efter hemma? Prassliga, torra lakan. Sängen. Duschen. Möjligheten att bli helt ren. Alla kompisar. Det är nog mest dem. Längtar efter att Biffen ska bli mer lätthanterlig. Han är så svettig och har så hög friktion liksom.

Nu ska jag sätta på pastavatten och hoppas på att Sander hittade på någon affär som var öppen, såhär mitt på blankan.

När katterna är borta, som sagt. Då sitter vi i deras del längst upp i huset. Njuter av en lätt kylskåpskall Tusker Malt. Njuter av flaget på ankeln. Försöker också njuta av svettpärlorna på överläppen. Tänker positivt, att huset alla trappor kommer göra mig gott. Biffen sover och Plogenbarnen äter fruktsallad. Anders är ute och köper stora flätade korgar för tio kronor styck. De ska han ha när han säljer grönsaker på markanden i sommmar. Och minnas Lamu.

Det har varit en exhausted dag. Masaiimarknaden gick åt skogen. Vi blev nästan osams. Men jag inbillar mig att det var en del av skådespelet. Tre gäster åkte idag, med ett SOS-plan till Nairobi. Pojken i familjen hade haft feber och kräkts varannan dag i fyra dagar. Så fort det var okejat från försäkringsbolaget i Sverige gick planet en timme därefter. Hastigt och inte så lustigt var det tre gäster färre. Två till kom sedan på kvällen. Fem av husets gäster går på Svenska skolan i Nairobi och deras föräldrar är här och hälsar på. Min tremänning går (visst) också på den skolan och jag blev genast lite mer creddig bland 18-åringarna. Har aldrig träffat honom.

Mu säger jag gonatt här i tropisk hetta.

Idag är det svettigt må ni tro. Är helt yr i bollen. Har inget med väder och vind att göra. Teknik. Det handlar om teknik. Har ett otal sidor uppe och försöker kommunicera med CSN, Tele2, radiotjänst, inte vet jag, kanske har jag nåt till God EL. Mitt i alltihopa har värdparet, det vill säga svärföräldrarna dragit på tvådagars utflykt med Hedvig. Vad hände med värdskapet då? Jo, det gick i rakt nederstigande led. Så här står vi med 19 gäster.

Idag, som sagt Plogens sista dag. Sofia sitter just nu och får hennamålade händer. Det är Halima som gör dem, Halima som Biffen varit med två dagar, japp, vi har haft barnvakt! Har inte alls känts helt ok, med tanke på historia och kolonial tid men det har varit svårt att argumentera emot det. Halima och hennes syster Rukiya, de är väl strax yngre och strax äldre än jag, har nästan bett om att få ha honom. De kallar honom Foraha vilket betyder GLAD på swahili. Vi känner att vi vill ge något tillbaka. Pengar är uteslutet. På samma sätt som hemma tar man ju inte betalt när man vaktar varandras barn, när man är vänner. Vilket vi räknas som nu. Det är ju Rukiya som Jelani vill gifta sig med. Funderar på att köpa en jäkligt vass sax till Halima, hon syr också. Har gett Hedvig en liten tunika, ett par byxor och en scarf. Ännu en anledning till att ge tillbaka. DESSVÄRRE är hon inte den bästa hennamålarinnan i stan. Men ändå känner jag om jag INTE köper den tjänsten av henne har jag förbrukat en chans att betala tillbaka. Kanske gör ett par nu som försvinner lagom till att vi ska åka, så kan jag göra nya snyggingar innan jag kommer hem. För det vill ni väl att jag ska ha!? Så jag ser riktigt semesterig ut när jag kommer hem.

Idag var det ju Masaiimarknaden. Laddar med prut. De kan ju bli sura om man inte prutar. Detta skådespel som jag finner så obehagligt. Har redan kollat in ett halsband jag ska ha och ett armband - i giraffhår! Det tycker jag är hur coolt som helst. Påminner om hårslöjden som görs där i Dalarna, är det Våmhus mamma? Fast i Giraffhår då. Finns också en variant i elefanthår. Från den där tofsen i svansen. Shit, tänk att rycka de där håren! För inte tar de väl kol på elefanten?

24e februari
Go vänner!
Gårdagens spenderades mestadels på en ganska obekväm dhow, ni vet, segelbåten jag tidigare berättat om. Två timmar till Manda Toto, en timmes snorkling, en timmes måltid, en timmes bad, och två timmar tillbaka. Vi var rätt punchiga när vi kom tillbaka. Tre sysslolösa barn hade vi med oss också.

Idag har vi varit på utflykt till en liten by som heter Matondoni där det flätas för glatta livet. I palmblad. Jag och Sofia kände väl att shoppingnerven hade fått vila lite allt för länge så vi gick loss i vart litet stånd. ”Man kan inte ha för mycket av korgar” var vårt mantra och hittade på en massa användningsområden för alla korgar vi ville köpa. Åt lunch där också. Mat på det viset är så jäkla basic och god att man undrar varför man ska krångla till det på annat vis. Vi åt ”Pilau” som är en slags Pilaff, ris, potatis, morot, lök och i det här fallet kött. Och i det här fallet getkött. Och i det här fallet stor sannolikhet gethjärna. Jag åt smått, mest ris och potatis. Bland riset fanns bitar av brosk som jag spottade ut på samma sätt som man spottar ut snus. Vi åt bönor och chapati också. Det är om än ännu enklare och ännu godare. Kidneybönor i nåt såsigt och chapatibröden. Naturligtvis handlar det om hur det inmundigas. Är man jäkligt hungrig och lost och inte tror att det finns nånting att äta blir man ju osannolikt glad för lite bönor och bröd. Och kokosjuice liksom direkt ur nöten. Vi tuffade tillbaka och läste olika Lasse-Maja mysterier, dåliga svenne-deckare och försökte slumra i durken på båten.
Ikväll ska vi äta middag på Lamu House igen. Laddar med tusenlappar. Ser fram emot kött. Nötkött. Imorgon är det familjen Plogens sista dag här och den avslutas såklart med hennamålningar. Få se om jag kanske gör också. Hedvig drar ut på shamban med farmor och farfar imorgon bitti. De ska bo i tält i två nätter och campa.

Nu ska jag ta mig för att ringa telefonbanken därhemma. Bankdosan har pajjat och det ska visst betalas räkningar i minuslandet!

Vi har drabbats.

Drabbats av den stora virk-febern. Vi lagger upp maskor, eller heter det stolpar? Och sa virkar vi som besatta. Sander ocksa. Just nu en mossa till BabyBiff. I ditt garn Lisa!

Hade skrivit ett tidigare inlagg som forsvann till samma stalle dit uppkopplingen for. Men jag ar glad for att det inte publicerades. Det var sa gnalligt. Nastan raljerande om hur trakigt vi har det. Man far inte uttrycka sig sa nar det utfardas varningar darhemma for snoovadret. Laste nyligen en bok som ocksa innefattade snoovader, darfor kan jag inte riktigt ta det pa allvar.

Nu inleds snart familjen Plogens sista vecka. Da proppar vi den med aktiviteter. Vi aker till den lilla byn pa andra sidan on som flatar allt mojligt, mattor, korgar, vaskor. Det ska snorklas, gas till masaiimarknaden, sommerskan ska besokas och tyg ska inhandlas. Vi ska leta reda pa Sanders pass som han sa sturskt sjalv skulle ta hand om.

Nar Plogarna akt hem har vi tva veckor kvar pa on. Da kanske vi ska ha virk-tavling? Jag och Sander ska aka till Shella och hyra ett hus i tva natter. Tar med mig champangen jag fick av dig Louise! Vi ska fira att vi har varit forlovade i nio ar. Och sa ska vi fira att jag har ett jobb nar jag kommer hem.

Vi ska njuta av kanslan av varm, varm sand. Att kunna ga avkladd och vara varm. Vi ska alska att inte behova bylta pa Biffen overall. Dricka ananansjuice. Fullmane.

Jag sitter uppe på vårt top top roof och skriver. Betar av lite mail som bör fås iväg. Sparar ner på usb och har sedan en utflykt till internetcaféet vid torget att se fram emot. Tittar snett över min högra axel. Ser kanalen bortom några hustak. Och på andra sidan Manda. Framför mig vajar en palm. Den gör just det – vajar. Till vänster klättrar bouganvillen (har ingen aning om korrekt stavning). De hojtar på marknaden, tuppen gal och moskeén ropar till bön.
Vi har druckit kaffe. Efter det gick vi och drack juice. Sen sa Biffen att han var redo att gå hem. Då tyckte vi att det var bäst att vi gjorde det.
Om två timmar är det mörkt. Myggen kommer och vi sveper in oss i heltäckande kläder och myggmedel. Vi surrar med Anders och Sofia. Kanske vinner vi en varsin omgång av Rummikub.

En timmes surf kostar 100sh. 50 minuter kostar 120sh. Jag blir nastan beordrad att sitta kvar. Jag vill ju avsluta surfandet eftersom det gar lite for langsamt. Jag gar in pa Falukurirens sajt och brakar med den.
Hedvig och Sander var pa stranden idag. Jag och Ivan var hemma och gjorde sa lite som mojligt. Var ute en stund pa formiddagen, och aven om han kanske har gatt ner ett eller ett par kilon pa grund utav dalig mage och sant ar han tung. Vagnen vagar jag inte ge mig ut med i de tranga granderna. Den ar bra da och da, nar man vet att man ska rora sig pa sea front.
Vi har sovit. Jag har last ut en bok. Vi har tvagat oss, bada luktade surt. Senare pa kvallen efter att Sander kom hem och tog over har jag kopt en klanning som jag inte hade blivit forvanad om det stod "Vero Moda" i. Och en mobiltelefon for 390sek.

Nu ska vi strax tassa hem till huset bakom fortet, kanske ta en ol? Det ar 30 grader varmt och nattsvart ute. Vi kommer kunna se trillioner stjarnor.

XXXXX Varning XXXXX Textigt!! XXXXX

Jag gor ett forsok att beskriva en dag.
Jag valjer gardagen.
(Men jag forstar, jag gillar inte heller resebloggar)

Jag hade dagen innan, alltsa i forrgar halvt om halvt lovat Maria att jag skulle folja med pa en Cross Country-tavling i lopning som skulle ga av stapeln har pa Lamu. Tio i atta skulle Maria ga fran sitt guesthouse. Jag vaknade kl sju av blojbyte och bebisgnissel. Ar allt som oftast i stort behov av the sa fort jag vaknar. I detta land chaithe. Barn och Sander somnade om men jag stack ut i arla morgonstund. Det ar en valdigt skon tid pa dygnet, tidig morgon och vi tackar Biffen for att han vacker oss sa vi kommer upp och ut. I vanliga fall gar vi ut alla tre, Hepp Hepp brukar grisa kvar i sangen. Men idag, eller igar, gick jag alltsa ut sjalv. Tack vare att jag fatt lanat Marias ena mobil har vi enkelt kunna kommunicera med varandra.

Jag gick till New Star for att vanta pa Maria. (Har hade det varit fint med en bild, men det gar tyvarr inte att frambringa) Jag bestaller in en the och en mandasi, ett brod som liknar en munk i smak, fast utan fyllning och socker, friterat alltsa. Ganska snart okar jag insatsen och bestaller in tva till. Musini kommer. En kille vi larde kanna forra gangen vi var har. Vi dricker the tillsammans. Talar om konstgjord befruktning, adoption och moderna familjer. Maria gor oss sallskap och sorplar i sig en kopp the. Vi sager adjo till Musini och bestammer vagt att vi ska ses senare till kvallen. Jag och Maria gar langs stora gatan, den ar kanske 4 meter bred pa sitt bredaste. Denna tid pa dygnet myllrande. Vi gar tills den overgar i sand och skrap. Vi gar forbi en lite soptipp dar de branner sopor, en begravningsplats dar gravstenarna ar nastintill obefintliga och gravarna ar liksom overtackta av lecablock. Sma shops dar de saljer sotsaker och bananer. Vi har en hjalplig beskrivning som tillslut tar oss till det torg/skolgard/idrottsplats dar starten av loppet ar. Det ar, vad jag forstar olika team fran olika regioner langs Kenyas kust som ska tavla. Juniorer, damer och herrar. Maria hade tankt kvalificerat sig i onsdag, da hon ocksa pysslar med sant men blev dessvarre lite dalig i onsdags nar det loppet var. Ett kvalificeringslopp pa 6 km i 34 gradig stekande sol. Phjuuu. I alla fall. Vi sag de forsta juniordamerna springa. Nagra tjejer kollapsade, herregud, jag forstar det. Maria var nojd med att de sprang pa ungefar samma tid som hon gor. Men vad springer de da samma lopp pa i 15 gradig sval bris??

Vi begav oss tillbaka till stadens karna. Gjorde egentligen inget annat an att ta oss langsamt mot torget. Kopte tva parfymoljor, de som du gillar Mina! Kikade in i en bookstore dar butiksagaran handlade med second handbocker. Han bad oss skriva swedish i de bocker pa svenska sa det skulle bli enklare for honom att sortera upp dem vid senare tillfalle.

Maria fortsatte over torget och jag gick hem. Klockan ar nu halv elva pa dagen.
Har helt och hallet glomt bort vad jag gjorde nar jag kom hem. Det ar blankt. Jo just ja! Biffen gick till sitt swahilihem igen. Jelani som bor i huset anvander Biffen som lockbete i sitt frieri till en kvinna i min alder. Jelani ar 60. Han fick med sig en flaska vatskeersattning, ja det ar sadant han inmundigar nowdays. Plotsligt var jag och Sander utan bebis. Vi tog med oss Hedvig och gick till Bush garden for att gjora laxorna. Hon skriver 2 sidor dagbok varannan dag. Och sa svenska, matte och engelska. Engelska tranar hon pa hela tiden, bestaller mat, ber om hjalp i affarer osv. Maria kommer och gor oss sallskap. Sander kommer ocksa. Vi byter location till Hapa Hapa. Bestaller in spenatcanneloni och pannkaka. Limejuice och Banancholkadshake. Nar nagra timmar gatt beger vi oss hem igen, tar kanske fem minuter att ga. Hedvig ska aka till stranden med farmor och farfar och vi blir helt barnlosa. Vi undrar lite vart Biffen haller hus, Julius, en kille som jobbar i huset kommer upp och ber om Pampers. Han sticker ivag lika snabbt som han kom. Inte alls sarskilt angelagen om att varken vi ska med eller att Biffen ska hem.

Vi gar ut pa stan for att leta present till morgondagens (dagens) ettaring. Det ar inte helt latt, det kryllar inte direkt av pedagogiska CE-markta leksaker har. Vi kommer hem emd en boll tillverkad av gamla flipflops, jag skiktlimmad och sedan karvad, typ, nagra leksaksnycklar jag hittade pa nagot som liknade en loppis, och en skallra som ser ut att ga sonder bara men tittar pa den.

Halv sju kommer Biffen hem (jag vet att han heter Ivan). I sallskap men R kan vi saga, jag vet inte hur hon stavar sitt namn och hennes fyra syskonbarn. Barnen tar vara hander i sina och kysser sedan sina hander. Markligt. R talar bara swahili, men berattar for min svarmor att han sovit i fyra timmar i en kanga uppbunden som en vagga mellan tva sangben. Resterande tva timmar har han lekt och varit glad, tojat och tjimmat. Atit nastan inget men druckit upp allt som sig bor.

Vi lampar over barnen till sina farforaldrar och gor oss vackra infor Marias sista kvall.

Gar och ater middag pa Lamu House, ags av en belgare. Vi ater stek. Dricker dry martini, kallt rodvin och far en limoncello till efterratt. Betalar 9000 shilling for oss tre, och man kan val saga att detta ar det fladigaste stallet pa Lamu efter danskagda Peponis. Det ar sa fiffigt att 1000 shilling ar 100 sek. Mycket bekvamt.
Gar vidare till Petleys. Det enda utestallet liksom. Ar melankoliska over att Maria ska aka. Vi lovar att vi aker hit tillsammans igen. Sander blir hemringd och kilar hemmat. Jag stannar med Maria och Anders en timme till. Musini, jag, och Anders erskoterar Maria till hennes guesthouse.

Jag kommer hem, och avslutar dagen pa samma satt som den borjade, med ett blojbyte.

En ganska vanlig dag har pa Lamu.

Har precis atervandit fran stranden. Med kraftben. Det betyder alltsa att de ar roda. Vi gick hemifran vid sju imorse, jag, Maria och Hedvig, over sanddynerna och shamban Tung, men inte sa lang tripp pa 45 minuter. Da kom vi fram langt bort pa stranden liksom, en genvag.
Jag vet att det kan verka som en skymf, men jag gillar inte stranden sa varst. Och heller inte saltvatten. Far jag ligga med sanden formad efter min kropp och lasa en bok, hatt och solglasogon, da ar det ju topp. Idag hade jag med mig en 7-aring som bara, bara ville hoppa i vagorna.

Nar man har det pa det har viset, och bara tar det lugnt, da ar det ju inte sa mycket att orda om direkt. Vi dricker var mangojuice, ater garlic prawns, lobster och coconut rice, dricker gudabenadat chaithe, tar en pilsner var tredje kvall och snackar med grabbarna

(reducerat till två bilder, utan sol och strand, för er skull.)

Den femte februari.

Fjärde dagen. Dålig mage. Missade snorkelutflykten och har spenderat dagen i sängen. Bannat min solbränna, min bubbliga mage och min överkonsumtion av mango. Sander kom nyss hem med Coca Cola och vitt bröd.
Känns som att det var igår vi var här. Dofter, människor, luften, myllret.
Stranden har fått visit. Jag och Maria fick nergrävda fötter, så vi inte skulle bränna fotsulorna, och somnade sött. Hepp o San hoppade i vågorna.
Flygresan gick bra, men var tröttsam. Barnen sov, vi likaså, hjälpligt. Att landa på flygplatsen i Nairobi i gryningsljus. Ljummet. Overkligt.

Den nionde februari.

Vaknade inatt med igensvullna ögon. Va fasiken. De är andra gången det händer mig här. Tröstar mig med att färga ögonbrynen. För att dra uppmärksamheten uppåt liksom.
Sander donar med stereon och vi poppar Regina Spektor.
Vi har fixat barnvakt till den sovande bebisen och ska gå ut och äta solskensfruktsallad. Man blir alldeles yr av solmogenheten.
Hedvig gick till Shela imorse. Det är ca 7 km fram och tillbaka. Hon gick med Kennedy/Kenneth, har inte fattat vad han heter. Han talar bara engelska. När hon gör sådant, då bubblar mitt moderliga hjärta över. De skulle hämta vår bortsprungna hund som tydligen hellre ville vara på det danska lyxhotellet än hos oss…

Den tionde februari

Ganska poänglöst kan tyckas, att skriva en massa inlägg som aldrig skickas iväg, men jag tänker mig att det är bättre än ingenting. Stackars mamma och pappa, har ett mail som bara ligger kvar och puttrar i datorn . Min tanke är att orka låna det lilla modemet från svärföräldrarna en trappa upp, alternativt spara ner på en usb-sticka och gå till ett emailoffice. Men ju mer jag tänker på att pyssla med otroligt långsamma datorer, desto mer osugen blir jag.
Min goda vän Sofia med familj anlände för ett par dagar sedan. De håller på att acklimatisera sig. Idag ska vi ta dem med till Hapa Hapa för att äta lunch, sen tar vi med dem till stranden.

I morse var Sander och Biffen på sin vanliga morgonpromenad och jag gick ut för att möta upp dem på torget. Vi dividerade lite om vi kanske skulle gå till apoteket, om vi skulle kunna köpa medikament för ögoninfektionen och urinvägsinfektionen vi måste ta itu med, utan recept. Vi mötte Jelani, (baba Jelani, captain Jelani) mannen som bor i vårt hus och vän med Chri o Paul sedan 35 åt tillbaka. Han frågade om vi skulle vara borta länge. – nej då, sa vi, -aahh, but then I can take Ivan, sa Jelani självsäkert. Okej okej tänkte vi och lämnade en ganska stolt captain Jelani med mzungubaby i famnen på torget.
Att handla medikament gick hur bra som helst, betalade 65 kr för båda treatmentsen.
Åter på torget kunde vi inte se Jelani. Hm, men han har väl gått hem då? Vi bor väldigt nära torget, ca 2 minuter. Väl hemma träffar vi på Jelani pysslande med något helt annat än att ta hand om vår baby i alla fall. Eeehh, I meet a friend at the square, he wanted to take Ivan home, so he did. He´s a neighbor will soon be back with him… Eeehhh okej, okej, tänkte vi, vi är ju coola liksom, eehhh… Efter en kort stund kom Ivan hem, lycklig, med fem ballonger och alldeles brun runt munnen. Han hade fått choklad! Typ kexchoklad. Klart ungen ska ha godis, de gillar ju det! De skickade med honom fyra hem också.

Yes! Lets go to Amsterdam!

Och det här var nog det sista inlägget på ett tag... Adjöken!

Att vakta fyra barn betyder att man är på helspänn hela tiden. Borde jag vara förvånad? 2-åringen, 4½-åringen och 7½-åringen är på övervåningen och jag lyssnar spänt till varje ljud. Uppblandat med radion och tvättmaskinen. Diskmaskinen surrar också. Och tv´n. Snarket från ettåringen och dennes pappa hör jag inte. De vakna barnen är utklädda till Spindelmannen, Läderlappen, Cowboy och Riddare, i en salig blandning.

4½ hour to go.

Väntar på att jag ska ta den sista duschen i varmt vatten. Barberar mig nog då. Ett halvårs skörd.

Kollade på bilderna från Elle-galan igår. Är det bara jag eller...? Är det dresscode - svart? Blev nästan lite fnittrig när jag kollade på bilderna.