Mitt stackars stackars feberbarn. Hedvig har nog närmare 40 graders feber och ligger i mitt knä och flämtar. Hon ser i syne och känner såg längre, liksom ovanför marken. Vet i te om det är svinis på intågande.

Igår kväll flydde jag fältet illa kvickt när Sander klev innanför dörren. Gick planlöst runt på Götgatan, i fredagsvimlet. Allt verkade så enkelt och jag klev ur min vardagstomma kostym. Jag åkte till Tranan och mötte upp Louise, mfl. När vi artigt druckit upp de vinglas vi fått av våra bordsgrannar begav vi oss med kollektiva medel till Kåken. Från utsidan ett oanseligt ställe men väl inne som i en hemlig klubb. Träffade två bekantingar vilket var mycket upplyftande och jag sparkade in vardagskostymen ännu längre in under soffan. 
Hade köket varit öppet hade jag förmodligen ätit snittar eller dyl för trehundra spänn, men det var som tur stängt. 
Tog Louise under armen och vandrade bort till Max istället. Trött trött trött. Vi snaskade i både pommes och skvaller. 

Väl hemma blir jag varse om Hedvigs feber, mobilen var urladdad sen länge. Alla skiftar sängar hela natten. Nu. Ivan och Sander på promenad. De HYR film också, till Hedvig. 

Pappa kommer till mig när Sander åker till Paris. Vilka föräldrar man har va? Det är inte så att det borde vara svårt att vara ensam med två barn i fyra dagar, men jag är faktiskt lite oroligt för mig själv, är inte helt stabil.