Otillräcklig.
Knappast en känsla jag är ensam om som småbarnsförälder. Men det blir extra påtagligt när ens sjuåring slänger det i ansiktet på en.

"Du har aldrig tid med mig!"

"Det känns som att Biffen har tagit ÖVER er!"

"Jag vill ha några dagar ensam med er!"

I veckan då eller?
Hedvig vill att jag ska pyssla med henne. Dessvärre är det en svaghet hos mig, det där med att pyssla med barn. Jag är för otålig och alldeles för inriktad på ett "fint" resultat. Även fast det alltid blir alla hjärtanes fint när hon pysslar.

Annars har jag sysslat med ödets ironi såhär på kvällskvisten. Har gått igenom arbetsansökningar till två tjänster på Sanders företag. A-lista -A-lista och B-lista. En C-lista också som jag inte ens skrivit ut.
Här sitter jag och sållar liksom. Du, du, du, men inte du, och absolut inte du! Usch. Jag kanske ska ta anställning där istället. Ge mig själv anställning. Har skittrevlig telefonröst och kan vara en snyggelisnygg säljare som snicksnackar runt på stadens arkitektkontor. Vad säger du Sander? Jag säger: löneanspråk på 35 loppor. Stavningskontroll och 24/7 med mig ingår i det.