Kan tyvärr inte skriva något utan att bitterheten ska skina igenom. 

Barna vill vara med sin pappa och mamman vill vara utan barna. 

11-månadrn är. Krävande. Idag har han hittat toaborsten, det trasiga el-uttaget, ätit sitt bajs och förstört mitt tygutlägg. 

7-åringen är. Påfrestande. Humöret skiftar från högt till lågt på en tiondels sekund. Trött. Längtar efter pappa. Sur. Tycker att jag är ap-jobbig. 

Fyi. 
Barnens pappa, (låter ju kul?) jobbar så in i helvetes mycket just nu. Kommer hem vid midnatt om 'dagarna'. Om 10 dagar börjar hans 8 månaders föräldraledighet. Något vi alla ser fram emot. Mycket.  

Lagomt bittert?