(reducerat till två bilder, utan sol och strand, för er skull.)

Den femte februari.

Fjärde dagen. Dålig mage. Missade snorkelutflykten och har spenderat dagen i sängen. Bannat min solbränna, min bubbliga mage och min överkonsumtion av mango. Sander kom nyss hem med Coca Cola och vitt bröd.
Känns som att det var igår vi var här. Dofter, människor, luften, myllret.
Stranden har fått visit. Jag och Maria fick nergrävda fötter, så vi inte skulle bränna fotsulorna, och somnade sött. Hepp o San hoppade i vågorna.
Flygresan gick bra, men var tröttsam. Barnen sov, vi likaså, hjälpligt. Att landa på flygplatsen i Nairobi i gryningsljus. Ljummet. Overkligt.

Den nionde februari.

Vaknade inatt med igensvullna ögon. Va fasiken. De är andra gången det händer mig här. Tröstar mig med att färga ögonbrynen. För att dra uppmärksamheten uppåt liksom.
Sander donar med stereon och vi poppar Regina Spektor.
Vi har fixat barnvakt till den sovande bebisen och ska gå ut och äta solskensfruktsallad. Man blir alldeles yr av solmogenheten.
Hedvig gick till Shela imorse. Det är ca 7 km fram och tillbaka. Hon gick med Kennedy/Kenneth, har inte fattat vad han heter. Han talar bara engelska. När hon gör sådant, då bubblar mitt moderliga hjärta över. De skulle hämta vår bortsprungna hund som tydligen hellre ville vara på det danska lyxhotellet än hos oss…

Den tionde februari

Ganska poänglöst kan tyckas, att skriva en massa inlägg som aldrig skickas iväg, men jag tänker mig att det är bättre än ingenting. Stackars mamma och pappa, har ett mail som bara ligger kvar och puttrar i datorn . Min tanke är att orka låna det lilla modemet från svärföräldrarna en trappa upp, alternativt spara ner på en usb-sticka och gå till ett emailoffice. Men ju mer jag tänker på att pyssla med otroligt långsamma datorer, desto mer osugen blir jag.
Min goda vän Sofia med familj anlände för ett par dagar sedan. De håller på att acklimatisera sig. Idag ska vi ta dem med till Hapa Hapa för att äta lunch, sen tar vi med dem till stranden.

I morse var Sander och Biffen på sin vanliga morgonpromenad och jag gick ut för att möta upp dem på torget. Vi dividerade lite om vi kanske skulle gå till apoteket, om vi skulle kunna köpa medikament för ögoninfektionen och urinvägsinfektionen vi måste ta itu med, utan recept. Vi mötte Jelani, (baba Jelani, captain Jelani) mannen som bor i vårt hus och vän med Chri o Paul sedan 35 åt tillbaka. Han frågade om vi skulle vara borta länge. – nej då, sa vi, -aahh, but then I can take Ivan, sa Jelani självsäkert. Okej okej tänkte vi och lämnade en ganska stolt captain Jelani med mzungubaby i famnen på torget.
Att handla medikament gick hur bra som helst, betalade 65 kr för båda treatmentsen.
Åter på torget kunde vi inte se Jelani. Hm, men han har väl gått hem då? Vi bor väldigt nära torget, ca 2 minuter. Väl hemma träffar vi på Jelani pysslande med något helt annat än att ta hand om vår baby i alla fall. Eeehh, I meet a friend at the square, he wanted to take Ivan home, so he did. He´s a neighbor will soon be back with him… Eeehhh okej, okej, tänkte vi, vi är ju coola liksom, eehhh… Efter en kort stund kom Ivan hem, lycklig, med fem ballonger och alldeles brun runt munnen. Han hade fått choklad! Typ kexchoklad. Klart ungen ska ha godis, de gillar ju det! De skickade med honom fyra hem också.