"åh, fy fan!
"satan"
"aaaåååhhhaa"
"jävlar i helvete"
"uuuuhhhh"
"herregud, herregud"

Den melodin försökte jag somna till igår. Det är min man alltså. Han låter så när han är sjuk. Florence Nightingale är som bortblåst och jag blir mer och mer förbannad. Jag tar hjärtanes gärna hand om mina barn när de är sjuka, min man också, men till en viss gräns. Jag låter inte ens sådär när jag ska föda barn.
En gång för snart nio år sedan var vi i Kenya tillsammans. Sanders bror kom ner några veckor efter oss och hade med sig en hederlig svensk influensa. Alla i huset fick ta del av den. Jag låg med feberfrossa i tre dygn ungefär. Sander fick också feber och vi var övertygade om att det var hans tur. Han påstod att det inte alls kändes som vanligt och att det måste var något annat. Vi tyckte att han larvade sig och att det snart skulle gå över.
Hans mamma hade sinnesnärvaro nog att skicka efter en läkare som kom och gjrde blodprov. Yes, visst var det väl så, han hade inte alls influensa, pojkstackarn (som han var då) hade ju malaria. Och han hade haft rätt.
Det bet ändå inte på mig, jag var fortfarande sur för att han var sjuk. För att jag var tvungen att ensam gå till Hapa Hapa och dricka min färskpressade juice, vid indiska oceanen.

Jag är sur nu med. Men mest för att OM jag blir sjuk, och de blir friska så är jag ensam med Ivan här hemma och det är ingen som ger mig alvedon eller ett is is is kallt glas vatten.

Fast det var ju nån som sa att den skulle göra det. Och det tackar jag för.


Kenya 2001