Nu är vi allena. Packade ihop familjen Plogen imorse. Vinkade lite vemodigt av dem vid kajen. Hedvig o co har inte kommit tillbaka ännu, men de kommer tydligen mot kvällningen.

Baby Biff har feber. 39 grader. Vad är det här? Aldrig sjuk hemma och så det här här. Han snuttade och snaskade på Hedvigs flipflop igår, ja, använd er fantasi och föreställ er vad som var under den. Vet inte om det kan ha med saken att göra. Men så har han också haft såndär evinnerlig bebisförkylning, som man har hemma också. Kanske den håller på att ta ut sin rätt? Det går över.

Sander är ute och köper pasta. Hungrig. Klockan är kvart i fyra i det här landet.

Längtar efter vår honeymoon i Shella. Två nätter själva. Champange på stranden, kokosolja i håret. Ja, det finns ju inte kamomill här, det är kokosolja som is tha shit! Tydligen. Testar och ser om det biter sig på det råttfärgade. Ska då också bunkra upp med tomater, ost och pasta och frossa i det i två dar. Eller förresten, kanske äter på Peponis en kväll. Det där köttet som smälte i munnen. Och då hade vi ändå två barn och hela rövarbandet med oss. Tänk hur det smakar mellan fyra ögon?

När andra åker kan man ändå inte låta bli att längta lite hem. Det vore hyckleri att säga att jag inte längtade hem, men jag vill inte orda så mycket om det då min mor har gjort mig väl införstådd med att jag ska vara väldigt glad att vi är där vi är just nu.
Vad längtar jag efter hemma? Prassliga, torra lakan. Sängen. Duschen. Möjligheten att bli helt ren. Alla kompisar. Det är nog mest dem. Längtar efter att Biffen ska bli mer lätthanterlig. Han är så svettig och har så hög friktion liksom.

Nu ska jag sätta på pastavatten och hoppas på att Sander hittade på någon affär som var öppen, såhär mitt på blankan.