Hej! Här är jag! Hoho!

Eftersom I'm living a dream så håller jag på att pajja det lite. Eller vi rättare sagt. Mitt i idyllen och lyckan har vi kommit på att vi måste flytta. Något som säkert andra tyckt vi borde gjort för länge sedan. 
Björns jävla bostadsbyte.

Utgångsläget är. Ett fabulöst läge. En oslagbar innergård. Grannar man vill dela resten av sitt liv med. Kullersten. Lusthus. Ett kliv ut på götgatsbacken. Sju minuter till skolan. En minut till tunnelbana. Sju minuter till jobbet. Två minuter till affären. Kulturhus. 
Fan. 70 kvm. Två rum. Två barn. Två vuxna. Kakelugn. Hundraåriga golv. Såpa. Åh...

Att bo på det här viset med ett barn funkar finfint. Och hade funkat med tre till för hundra år sedan. Men 2010 gör det tydligen inte det. Och vi blir säkert kallade kokobello bakom vår rygg. 

Vi önskar: Fyra rum (tre i alla fall), sekelskifte (ej 1980-tal och senare), fin gård (helst inte asfalterad om man får välja, och kanske ett träd), i samma hus (ja, men inom en radie på 1000m).
Det är ett jäkla emmel (ämmel? - väldigt dialektalt) att vi har  det så bra. Varför kunde vi inte ha en tvåa i tjottahejti? Måste vi utgå från top notch läge? Borskämda till tusen är vi!

Det här sätter igång sådana olustkänslor hos mig. Och lite ångest. Ska det bli sista sommaren på gården, bland syren och pion? 

Stänger av allt och åker till Dalarna i helgen. Sjösättning! Helly Hansen och röklukt. Stövlar och korv. Linnelakan och fårskinn. Vårsol och snödropp?