Hej! Här är jag! Hoho!

Eftersom I'm living a dream så håller jag på att pajja det lite. Eller vi rättare sagt. Mitt i idyllen och lyckan har vi kommit på att vi måste flytta. Något som säkert andra tyckt vi borde gjort för länge sedan. 
Björns jävla bostadsbyte.

Utgångsläget är. Ett fabulöst läge. En oslagbar innergård. Grannar man vill dela resten av sitt liv med. Kullersten. Lusthus. Ett kliv ut på götgatsbacken. Sju minuter till skolan. En minut till tunnelbana. Sju minuter till jobbet. Två minuter till affären. Kulturhus. 
Fan. 70 kvm. Två rum. Två barn. Två vuxna. Kakelugn. Hundraåriga golv. Såpa. Åh...

Att bo på det här viset med ett barn funkar finfint. Och hade funkat med tre till för hundra år sedan. Men 2010 gör det tydligen inte det. Och vi blir säkert kallade kokobello bakom vår rygg. 

Vi önskar: Fyra rum (tre i alla fall), sekelskifte (ej 1980-tal och senare), fin gård (helst inte asfalterad om man får välja, och kanske ett träd), i samma hus (ja, men inom en radie på 1000m).
Det är ett jäkla emmel (ämmel? - väldigt dialektalt) att vi har  det så bra. Varför kunde vi inte ha en tvåa i tjottahejti? Måste vi utgå från top notch läge? Borskämda till tusen är vi!

Det här sätter igång sådana olustkänslor hos mig. Och lite ångest. Ska det bli sista sommaren på gården, bland syren och pion? 

Stänger av allt och åker till Dalarna i helgen. Sjösättning! Helly Hansen och röklukt. Stövlar och korv. Linnelakan och fårskinn. Vårsol och snödropp?   

Jag ska gå ner i källaren och hämta symaskinen nu. Overlocken får nog stå kvar ett tag. Mitt livs dyraste investering. Ni kan nog googla er till vad en helt okej overlock kostar och se vad jag har för referenser på 'livs dyraste investering'. 

Jag ska sy in ett par jeans. Haha, de är vida, inte för stora. Ett par andra jeans funderar jag på att sy i en såndär tjusig revär som man hade för 15-20 år sen. De köpte jag optimistiskt dyrt för en vecka sen. Det går ju snabbare att sy i en revär än att gå ner och/eller omfördela tre kilo.

  

Vårt helgnöje är att skriva minutiös matsedel, möblera om och baka bröd. Vi ville ha nåt gott till kaffet också, då bakade vi en sockerkaka. Och drack kaffe och delade broderligt och systerligt på den sista mjölkskvätten. Vi har inte så gott om stålar. Så att säga.  Vi ser fram emot tisdag. Så att säga. 

Pengabristen till trots ska jag gå på fest ikväll. Hos min vän som bor kort härifrån. Det är en bugg-fest. Kanske jag återkommer.

Enträgna inlägg. De som trodde de var skrivna i slutet på april. Var tvungen att ta bort dem. Byxorna är sedan länge tvättade och pengarna är sedan länge slut.

Det är vår nu. Det vet alla. Varje år känns det som pånyttfödelse när den kommer. Tänk att. Ändå.

Jag jobbar mest. Äter matlåda och dricker alldeles för mycket kaffe. Blir svettig framåt eftermiddagen. Ett strykjärn avger ändå mer värme än man tror. En dator också. Och människor, fast det vet man ju.

Jag måste göra en klädgubbe nu. Det som var som viktigast för Hedvig har blivit min nyckel till att lämna på skolan i tid nu. Jag tar nåt svårt bara, så bllir det bra.
Duschar jag sparar jag också tid, och, vaknar kanske upp med såntdär härlig fall fall fall på håret.

Jag vet att ni inte kommer tro mig. Men jag började faktiskt dagen med
en löparrunda. En nätt liten sådan som varade i 2,5 km. Av dem
löpte jag kanske 1,5.
Man ska satsa lågt för att lyckas.

Kom hem lagomt till den yngre figuren vaknade. Duschade, pressade
byxor och rostade bröd. Och bytte tre bajsblöjor.

Sen gick jag till jobbet.

Sen gick jag och tog en öl med Mina (Sander, du läser ändå aldrig
det här.)

Gick efter det och inspekterad Marias loft. Maria vår fina gudmor, en
av dem, som har byggt ett skyhögt loft som ungarna aldrig kommer få
beträda. Vi drack Retsina och fnittrade åt att Sander gav Ivan fem
droppar pepparmyntsolja istället för D-droppar idag. Det var såklart
inte kul!!

Helgen i Dalarna erbjöd följande:

Ankomst i föräldrahemmet på torsdag kvällskvist. Supé bestående av mackor, the och brorsbarn. Fyra iPhones was in tha house och jag la ner mitt begär efter ett tag då jag tyckte det blev lite fånigt. Istället ägnade jag mig lite inställsamt åt att sticka. 

Fredagen gjorde vi just inte så mycket, som sig bör. Jag gick upp först med alla barn, vid halvsjurycket och fick därför ta igen mig ett par timmar efter frukost. När jag vaknade var de andra tre ungdomarna, min bror, hans fru och min man, och tvättade bilarna. Väldigt ungdomligt. Jag och mor promenerade med barnen. På kvällen skulle vi ha spelat sällskapsspel, men ovanstående tre ungdomar missförstod det hela och trodde att det var iPhonespel som gällde. Vi andra kollade på Solsidan och Talang. Jag stickade samtidigt. 

På lördagen rättade jag till min tofs på huvudet och glassade in till stan för att gå på systemet. Utdelningen var god, men den enda jag kände igen var en tjej jag gick i paralellklass med på högstadiet. Vi hälsade inte. Jag åkte och köpte blommor till mamma och pappa och träffade där min mammas bästa kompis son och hans mormor. Highlife! 

På lördagseftermiddagen drog vi iväg till Smedjebacken. Min vän Sofia hade där sin 30-årsfest i superhjältetema. Sander hade lånat en Stålmannendräkt av Hedvigs klasskompis pappa och själv var jag förvandlad till Catwomen. Men blev hela kvällen tagen för en mus! Övriga festdeltagare var ganska mycket mer ambitiösa. Halv tre gick alla och la sig, som på given signal.

Söndag. Jag vaknar. Solen skiner. Jag går ner. Möts av ett kök som liksom är lite dagen efter. Börjat ta itu med det för att få mitt livsnödvändiga the. Slutar med en brakfrukost. När vi sedan ska åka hem vill vi först åka förbi hos en annan kompis i Smedjebacken. Vi gör det på old school-vis och ringer inte innan. Han är naturligtvis inte hemma och vi har inte hans nummer. Lämnar en lika old school lapp som meddelar att 'we was here'. Sen kommer vi till starten på det svettiga. iPhone. Igen. Och denna gång i kombination med gps. Eller, ja, budgetvarianten som ingår i paketet. Knapprar in vart vi är, alltså mitt i skogen i princip, och vart vi vill åka, till ett litet samhälle. Får upp en resväg som ska vara fyra mil lång och ta 53 minuter att åka. Men, det är så knasigt, den vill att vi ska fortsätta åka på den här vägen...? Jaja, då gör vi väl det. Nå, varningstecken såsom bommar man måste hoppa ur för att öppna och oplogade- angivna- vägar- där- man- tar- den- second- best borde kanske räcka, men vi åkte faktiskt efter gpsen! Så det borde vara rätt!? I vårflod och tjäl-lossning? På skogsväg. Nä. Mitt värsta scenario var ju såklart att bli idiotförklarad av nån skogsägare som skulle vart tvungen att dra upp oss med traktorn. Men när vi såg att vi var på väg mot en vändplan, på fel ursprungsväg dessutom, ja, då vände vi! Förnuftigt. Vi kom hem sent. Med en tvåfärgad bil. Jättesmutsig. 
På kvällen åkte vi upp till våra goda vänner i Dala-Floda. Vi åt pasta och spelade 10 000. Jag förlorade kapitalt och gick och la mig.

Måndag. Lammning. Tackorna var som serietecknade, jättestora! Var med och såg när en lammunge kom till världen. När den inte hade rest på sig, efter ca 10 minuter tyckte tackan att den var seg och började sparka på den. Herrgud, i det nya livet. Jag frågade min käre fåraherde om jag var blödig men han hummade mest till svar och knuffad till tackan, som slutade sparka på sin bebis. Sen grillade vi korv med ungarna och vaktade tackorna. 

Sju var vi hemma. Lagade matlådor och förbereder inför studentdagar. Har så lite pengar att vi nästan fnittrar åt faktumet. Jag har fått utegångsförbud under lunchtid. 

Det var påsken 2010

bilder i en jäkla o-ordning.

Väldigt härlig måndagsmiddag. Det var vår tur ikväll. Köttfärslimpa deluxe. Jag bidrog med vin och öl. Kan återigen konstatera att våra grannar är de bästa - stjärnstopp. En scenograf. En kostymör. En (frånvarande) regissör. En keramiker. En möbelsnickare. En musiker. En jurist. En mönsterkonstruktör. En smed. Och sex ungar. Juristen är såklart lite odd. Men hon är en avdankad teaterproducent så då är allt det kulturellat intäckt. Vi är de bästa för varandra, i åldersspannet 29-55. En vacker, vacker dag åker vi på en okomplicerad semester till Provence, eller nått. 
Jag kan inte nog tala om det här, men det kan inte mätas i något att man har bra männskor omkring sig i sin alldelesa vardag. Som vattnar blommor, som kollar tvättid åt en, som man kan vakta katten åt, som - ja -finns där. Hemma. Hur ska vi någonsin kunna flytta från vår tvåa på sjuttio kvadrat?  

Nä! Är datumen back on track nu?

Gillar't att mina mailade inlägg är en månad pre. Why?
Håller på med något så ofattbart som ett fotoalbum. Jag vet att jag
kommer vara glad i resten av mitt liv för det. Och mina barn. Och mina
barnbarn. Jag gör ett Kenya-album och adderar Hedvigs
dagboksanteckningar.

Den 10e mars

Vi bor tre nätter i Shella. Precis som vi gjorde för nio år sedan. Sover middag som stockar. 

Igår firade vi vår förlovningsdag med att först släpa ut is och kyld champange till stranden. Jag lovar, aldrig har champange smakat så gott, aldrig. Vi solade tappert medan vi blev vindpinade av sand. Badade ljummet i havet. Återvände till vårt casa för dusch och klädbyte. Kl fem mötte vi upp vår vän Muisini och åkte på sunset trip. Lite överskattat måste jag säga, men det behåller jag för mig själv. Tillbaka på fast mark placerade vi oss på restaurang Peponi. Träffade ett jämnårigt svenskt par som vi pratade oavbrutet med i ett par timmar. Peter och Lisa. Avrundade med att byta mailadresser. Väl hemma upptäckte jag att min iPhone saknades. Oj oj vilken puls!! Ringde Musini för att fråga om jag glömt den i båten, samtidigt som jag smått rusade tillbaka till Peponis. Precis innan jag kom fram ringde Musini och sa 'you are lucky...' Hans vänner hade tagit hand om den kvarglöda påsen på Peponis. Shit pommes, vad glad jag blev! Vi tog en till öl, tilldelade upphittaren en stjärna i himmelen och gick sedan hem för att sova.

Idag har vi ännu bara ätit frukost, Sander har sovit en stund. Jag har kommunicerat med Nokiatelefonen. Vi har två alternativ för dagen. Antingen gå skit, skit, skitlångt på stranden. Eller åka över till Manda och sitta vid ett Italienskt lyxhotells pool. Det kostar nätta 5000-14000 SEK per natt att bo där. Men att sitta vid poolen och ta en öl kostar inte mer än vanligt. Jag röstar för det sista alternativet. 

Om 8 dagar åker vi hem. Fytti farao vad jag längtar. Men vi har roliga grejer kvar. På måndag, om fem dagar börjar vår resa. 

Saker jag längtar efter hemma:
Inomhustemperaturen
Utomhustemperaruren
Sängen
Luftfuktigheten
Duschen
Att jobba
Familjen
Vännerna
Mitt hem i allmänhet
Våren
Kläderna
Att sminka mig
Att köpa mat och laga mat
Vardagen
Hembakt bröd
Läsa morgontidning
Morgonpasset

Jag tror det kommer dröja rätt länge innan vi kommer hit igen. Kostar mycket, och det blir på bekostnad av att se andra delar av världen. Hedvig åker troligtvis hit utan oss nästa gång..
Längtar till vi ska resa till New York. 

För ett år sedan, ganska precis, var jag ute på lokal för första gången efter Bifflunds ankomst. Han var inte vidare värst biffig då utan liknade mest en liten fågelunge. Jag däremot var rätt biffig även om jag upplevde mig som smal och ganska smärt. Min goda vän Louise skulle till och fylla år och hennes vänner hade arrangerat överraskningsmiddag på Strand. Jag var så ute ur gamet att jag trodde till några timmar innan att jag skulle till Hotell Stand på nedre Öfvre. Men det var ju Stand på knivsödern som gällde. På vingliga nervösa och ganska låga klackar struttade jag ner i tunnelbanan i min enmanskropp. Hade smskontakt med Stella så jag inte skulle stå allena och förvirrad någonstans när jag kom fram. Ungefär 12 av Louises vänner var där. Och så kom jag. Som nykläckt  ur graviditetsbubblan. Ut i livet. Å, jag fick ett sånt fint välkomnande. Det kändes som att det var min stora dag. Fast det var Louises. På två timmar drack jag två glas vin innan jag rusig och lycklig begav mig hemåt. 

Ett år senare är jag återigen nykläckt och rusig. Kom hem igår efter att jag tagit en öl med Mina efter jobbet. Jobbet som gör att det bubblar i hela mig. Kom hem till en sovande Biff. Galen Hepp och en, ja, härlig make. Potatismos och lax. Let's Dance och kaffe. Hedvig somnade i soffan till huvudmassage. 


Idag har vi försökt gå på vårutställningen på Liljevachls. Och på konditori. Det blev istället inspektion av ett butikskoncept med en underleverantör och ett besök på Max.
Ett antiklimax i sig, men det gjorde inget, bara det är vi.

Imorgon försöker vi igen. 

Ena veckan saltstänkt på en strand vid Indiska Oceanen och andra veckan med skavsår av att bära skor. Snörvlande efter air condition i Mombasa. Klädkris i parti och minut eftersom mjukisar och morgonrock inte funkar nowdays. Matlåda, kafferast, kvartalsmöte och ett slingrande med måttbandet. Eufori och lycka.
Suckade på kvällen nu åt kaoset i köket och lite varstans, innan jag inser att det inte är min plats imorgon.

Att jag inte får en hel lön förrän den 25e maj kan omöjligen grusa nu.

Den 13e mars


Halva dagen har snart gått åt. Klockan är halv elva och vi har varit vakna sedan fem imorse. Ryser bara jag tänker på vad klockan är hemma då. Om Ivan ska fortsätta vakna klockan fem kenyansk tid. Tre! Mitt i natten alltså!! Men få se, det kanske går bättre utan moskéer och med en behagligare rumstemperatur. Jag kan inte få nog av att tänka på temperaturen hemma. Skönt inne och friskt ute. Vad jag förstår börjar det bli vår hemma också. 

Det är en mulen men ändå varm näst sista dag. Ska köpa några gamla kangas idag och lägga upp taktik för packning resten av dagen.

Oj.
Stackars den här 30-åriga unga kvinnan. Hon måste ju behöva nya
skor!

Kom hem från min första -nyp mig i armen- arbetsdag. Hedvig glad, middan avdukad, Biffen sover. Vi ska ha mys. The och charader i vardagsrummet. Pärlhyacinter. Ny fjädring och nya däck till den gamla sittvagnen. Sander med i Facebook. Eldar med den sista veden i kakelugnen. 
Living a dream. 

Det är ju fiffigt med självscanningen på Coop. Man gör liksom 2 in 1. Vad som är lite ocharmigt är när
man får avstämning när man handlar för 2567:-.

Är hemma nu. Står och hänger vid köksbänken som om inget hade hänt. Har en massa opublicerade inlägg på telefonen men de känns helt plötsligt inaktuella. 

Imorgon är det jag som går upp i arla morgonstund, råddar frukost till mig och Heppson. Går med jäntan till skolan och sen till jobbet. Och kommer hem till middag på bordet och gosig bebis. 
Underbara kontraster. 

En stund ensam vid datorn.

Hedvig är ute en sväng på stan med sin farmor och farfar.

Stranden fick ett besök idag. Jag fortsatte läsa "Kim Novak badade aldrig i Gnesarets sjö" och läser så långsamt det bara går. Under tiden drack jag långsamt en cola. Ljummen. Smsar min bror och ser mig honom framför mig vid köksbordet i Märsta. Undrar om han i sin vildaste fantasi kan föreställa sig hur vi har det. Våra sms handlar om service av en Volvo.

Följer konversationer på Facebook. Försöker få ihop en kväll med några vänner. Det är ack så komplicerat. Utgår från att det kommer landa på en udda vecka. Några vill måndagar. En del fredagar. Tisdagar och torsdagar är upptagna av akriviteter och då återstår onsdagar. Fast inte nästa. Och gången efter det går inte "för då ska jag..." och så fortsätter det. Sist jag skulle på en liknande tillställning, vi var fyra stycken som skulle ses, då tog det ett halvår att få till det. Och så var det över på fyra timmar. I det här fallet är det 8 barn och tre makar som ska pareras också. Jag vill ändå fortsätta att hävda att jag kan när som helst!

Jag längtar efter att längta efter mina barn. Har varit så mycket med dem det senaste året att jag knappt hunnit med det. Efter de kontroverserna jag och Hedvig har, och så pappig som Ivan är verkar det som att de längtar efter att längta efter mig med.

Igar rensade vi luften har i huset. Skont pa manga satt och vis. Efter det gick jag och Sander till stranden, ensamma. Kom pa det nar vi satt dar under palmbladen att vi faktiskt inte annu varit vid stranden pa tu man hand. Det kandes som for nio ar sedan. Borjade till och med att lasa en bok jag laste da. Skillnaden var val att vi smapratade om Baby Biff och Hepp Hepp mellan de ljumna Cola-sipparna. Promenerade hela vagen tillbaka, kanske en halvmil och kom tillbaka met ett positivt sinne, en plan och en kansla av att faktiskt njuta av tillvaron. Vi har varit lite deppiga och rastlosa. Saknar mitt riktiga liv litegrann, mina vanner, min mamma och pappa och hela min familj. Men nu har vi fatt nu lust igen. Maste det!

Biffen mar battre. Har fatt antibiotika och hostmedicin. Han har inte feber langre, har battre andning men fortfarande rosslig hosta. Pyton att ma pyton i den har varmen. Vi har ocksa omvarderat grejen med att resa med en ettaring. Mitt rad ar - gor det inte. Det ar inte sa farligt, men han kan inte ga, han ar svettig sa man nastan gor honom illa nar man lyfter upp honom, han kan inte vara med vid stranden pga sol och sand (som han garna ater upp) och man kan i pricip bara lamna huset med honom mellan 6-9 pa morgonen och 3-6 pa kvallen, och da nan gang vill han sova. Man vill inte kora med vagnen, sa han maste baras, tungt! Ja, det var nog lite knivigare an vad vi hade tankt. Men han ar en glad skit! och verkar inte bry sig sa mycket. Ar otroligt pappig. Jag far nastan inte ta honom ifran Sanders famn och han bryter ihop om Sander lamnar rummet. Var inne i hans mun och kande efter lite, 4 kindtander! Jo, jag tackar jag!

Hepp Hepp.
Har lugnat ner sig nu efter att Plogenbarnen akte. Omsom lekte de jattebra, omsom var hon irriterad pa dem och tyckte att de var smaungar som bara foljde efter henne. Hon var ju ute pa Shamban for ett par dagar sen. De kom hem en dag innan an vad de tankt eftersom Hedvig rakade trampa pa en koilhallare. Konstigt ord. En liten metallhallare for myggspiraler. Skar upp ett jack i ringtan sa att blodet sprutade. Farmor svor sa det osade. Sar ar ingen rolig grej i det har klimatet. Men de plastrade om Heppe och satte henne pa en asna sa hon fick rida hem. Ser ut att klara sig bra det dar saret.
Avverkar solbocker i ett rasande tempo. Och sa langtar hon efter gardsbarnen och klassen. Men ingen storre nod.

Idag har jag som ambition att virka klart Biffens mossa, for att sedan fortsatta pa min hysteriska stickning. Ja, det ar va vad som ska ske idag. Ska forsoka lagga upp lite bilder ocksa. Far la se hur det gar...

Nu är vi allena. Packade ihop familjen Plogen imorse. Vinkade lite vemodigt av dem vid kajen. Hedvig o co har inte kommit tillbaka ännu, men de kommer tydligen mot kvällningen.

Baby Biff har feber. 39 grader. Vad är det här? Aldrig sjuk hemma och så det här här. Han snuttade och snaskade på Hedvigs flipflop igår, ja, använd er fantasi och föreställ er vad som var under den. Vet inte om det kan ha med saken att göra. Men så har han också haft såndär evinnerlig bebisförkylning, som man har hemma också. Kanske den håller på att ta ut sin rätt? Det går över.

Sander är ute och köper pasta. Hungrig. Klockan är kvart i fyra i det här landet.

Längtar efter vår honeymoon i Shella. Två nätter själva. Champange på stranden, kokosolja i håret. Ja, det finns ju inte kamomill här, det är kokosolja som is tha shit! Tydligen. Testar och ser om det biter sig på det råttfärgade. Ska då också bunkra upp med tomater, ost och pasta och frossa i det i två dar. Eller förresten, kanske äter på Peponis en kväll. Det där köttet som smälte i munnen. Och då hade vi ändå två barn och hela rövarbandet med oss. Tänk hur det smakar mellan fyra ögon?

När andra åker kan man ändå inte låta bli att längta lite hem. Det vore hyckleri att säga att jag inte längtade hem, men jag vill inte orda så mycket om det då min mor har gjort mig väl införstådd med att jag ska vara väldigt glad att vi är där vi är just nu.
Vad längtar jag efter hemma? Prassliga, torra lakan. Sängen. Duschen. Möjligheten att bli helt ren. Alla kompisar. Det är nog mest dem. Längtar efter att Biffen ska bli mer lätthanterlig. Han är så svettig och har så hög friktion liksom.

Nu ska jag sätta på pastavatten och hoppas på att Sander hittade på någon affär som var öppen, såhär mitt på blankan.