Ivan sitter upp i sängen kl 05.53. Det är okej, vi ska i alla fall upp om en kvart. Är lite sur när jag kommer upp för att jag förlorade fighten om -vem- det var som skulle gå upp med lilla I. Sander argumenterade med att jag kan sova sen, när Ivan sover och det har han ju tyvärr rätt i. Vi gick upp, satte på vatten, bytte kiss-bombs-blöjan och serverade gröt. Dessvärre gillar inte Ivan gröt, det irriterar mig då både gröt och välling är inkluderade i rutinplanerna. Hedvigs kropp är byggd av välling.
Har bestämt mig för att sluta amma, helt och hållet. Jag vet att jag kommer ha svårt att dra gränsens annars och rätt vad det är så tuttas det om nätterna igen. Dock är lille gossen inte helt kry ännu så vi  väntar ett par dagar med chockbehandlingen.

Har haft en bra helg. Film, vin, café med familjen, kaffe med vän, pyssel med Hedvig, gala på Berns, brunch i Nacka, all tvätt ren, dammråttorna utrotade.

Måndagen är ändå tung.
Om en timme får jag hämta Hedvig, sen måndagsmiddag.   

Det är ju ingen som vet att jag står här och gör absolut ingenting.
Skulle hem till en kompis, planer som blev hastigt inställda och nu
står jag här i total apati på jävla Skrapan. Är detta att
förvalta sin tid? Om tio minuter stänger det och det är ut i kylan.
Grottan som jag bor i, det känns så numer när man varit instängd i
en vecka, vill jag inte gå hem till. Har fått en liten överdos av
barn, tror jag.

Skulle uppskatta lite småstadighet så man kunde springa på någon
annan förrymd småbarnsmamma, eller pappa för den delen, eller nån
utan barn. Och ta ett glas med.

Studenterna går förbi med tunga systemkassar. Lika mycket som den
tiden är förbi för mig.

Nu börjar snubben på Levis store kolla konstigt på mig. Bäst jag
går ut.

Stå och äta? Ivan tycker att det är fenomenalt då han inte kan
luras till sömns.

Amningsdagarna är räknade. 
Kosta vad det kostar vill (max 5 kilo!!)
 
Rutiner. Nu jäklar, nu är vi på G va?! Vi ska preppa barnsängen, som är en med ett 50-tal år på nacken, så den mer liknar Alcatraz. Vi ska anamma alla metoder som finns, sätta påminnelse på mobilen så den signalerar om frukost, mellis, lunch eller vad det nu kan vara. Innan första advent sover våra barn sött vid åtta och vi kan... sitta i varsitt soffhörn med våra iPhones? 

Ikväll sov våra barn vid halv elva. (Såklart sover Hepp Hepp tidigare i vanliga fall) 

Jag tittar återigen på "Mammas pojkar", ackompanjerad av en snuttande bebis som aldrig behagar somna in.
Vad är ide´n med det här programmet? Det är knappt värt att diskutera med andra eftersom det är så sjukt. Är grejen den att tjejerna ska var lika intresserade av alla tre killarna eller? Äh, fy fan vad dåligt. Kräk-produktion. Fråga mig gärna varför jag inte såg Hype eller Niklas mat istället, de två valbara alternativen.

Lunch, anyone?

Saker och ting börjar kännas lite bättre, på alla plan, det märks
på aktiviteterna man tar sig för. Jag syr och Hedvig leker teater i
köket.

En del lider av bloggtorka. Jag lider av blogghysteri. Jag känner att jag är på väg att börja leva! Vi skojjar om olika familjemedlemmars sunkighet. Min man ber om mercy, han ska duscha imorgon, på fredag ska han gå till jobbet. Han gör sig varse om att jag verkligen älskar honom, sunket till trots. Och även fast han har mina gympabrallor på sig. 

Är konsumtionssugen fast jag vet inte riktigt på vad. Den här hösten har snart varit som i en bubbla, vad finns det där ute?Jag har en så seg och virusinfekterad dator vilket gör att man är fett osugen på surfa på den. Håller mig någorlunda uppdaterad via andras bloggar. 

Det var ingen som ville ha muffinsarna tillslut. Skitsöta. 

'Blir jag inte buren så finns jag inte.' Så resonerar BabyBiff.

-Mamma, ska vi gå till Maccen? frågade Hedvig finurligt när vi
släppte oss fria ut på luftning.

Nu ligger hon däst i soffan som sig bör. Ca 30 livsnödvändiga
minuter var vi ute.

Vaknar av att Ivan har dragit ut en pappersrulle i sängen, han kanske firar någonting? Att vi är på väg att bli friska? Hoppas. Hepp o San sitter och kollar på Totoro. Det känns i kroppen som att jag sovit jävligt obekvämt, även fast vi har världens skönaste säng. Jag ignorerar en indikation på eventuellt sjukdomssymptom och tar en Panodil. Det här kan bli bra det här, tänker som Nisse sa i Sommarpratarna igår, att man kan tänka sig frisk. Borde ju funka på influensa också.

Hedvig är feberfri idag så vi firar med att baka muffins. Hon kommer på att vi missat fars dag och att det är det vi ska fira! Sagt och gjort. Nio stora muffinsformar tar plats på plåten och vi börjar baka. Det blir både matematik och läsning inkluderat. Vi gör glasyr som vi färgar rosa och grön, strössel ovanpå. (När Sander lyckades få syn på dem sa han att han omöjligen skulle kunna få i sig en sådan. Han får fejka.)
Nu ska jag borsta ordning på Hedvigs hår och ta plats i duschen med henne, det är väl på tiden.

Jag vet inte hur intressant det är att läsa om en person som inte rör sig, knappt, utanför hemmets fyra väggar. Slog en lov till Apoteket imorse och införskaffade diverse medikament. Därefter en tur till Vivo för införskaffande av sådant som barnen önskade.  

Har sökt jobb. Ringt samtal. Skickat mejl. Därmed känner jag mig ändå ganska nöjd. Men det börjar mest likna ett skämt det här. Hedvig har haft feber i fyra dygn, Sander i ett dygn och Ivan kunde man kanske önska att han hade nån grad feber. Skoj alltså, på skoj. För att analysera vidare känner jag ett lite för irriterande kittel i halsen. Kan Jang, Ipren och ignorans behandlas det med.

När man, eller personer i sin väldiga närhet, är sjuk tror man ju att det ska vara för evigt, man har svårt att de ett slut. Men det kommer med stor sannolikhet vara över om inte allt för lång tid.
 - Eh! Tills på söndag MÅSTE det vara över, gulp!

Men imorgon missar vi Lisa o Juli, utvecklingssamtalet och simskolan.

"åh, fy fan!
"satan"
"aaaåååhhhaa"
"jävlar i helvete"
"uuuuhhhh"
"herregud, herregud"

Den melodin försökte jag somna till igår. Det är min man alltså. Han låter så när han är sjuk. Florence Nightingale är som bortblåst och jag blir mer och mer förbannad. Jag tar hjärtanes gärna hand om mina barn när de är sjuka, min man också, men till en viss gräns. Jag låter inte ens sådär när jag ska föda barn.
En gång för snart nio år sedan var vi i Kenya tillsammans. Sanders bror kom ner några veckor efter oss och hade med sig en hederlig svensk influensa. Alla i huset fick ta del av den. Jag låg med feberfrossa i tre dygn ungefär. Sander fick också feber och vi var övertygade om att det var hans tur. Han påstod att det inte alls kändes som vanligt och att det måste var något annat. Vi tyckte att han larvade sig och att det snart skulle gå över.
Hans mamma hade sinnesnärvaro nog att skicka efter en läkare som kom och gjrde blodprov. Yes, visst var det väl så, han hade inte alls influensa, pojkstackarn (som han var då) hade ju malaria. Och han hade haft rätt.
Det bet ändå inte på mig, jag var fortfarande sur för att han var sjuk. För att jag var tvungen att ensam gå till Hapa Hapa och dricka min färskpressade juice, vid indiska oceanen.

Jag är sur nu med. Men mest för att OM jag blir sjuk, och de blir friska så är jag ensam med Ivan här hemma och det är ingen som ger mig alvedon eller ett is is is kallt glas vatten.

Fast det var ju nån som sa att den skulle göra det. Och det tackar jag för.


Kenya 2001

Klart man blir förbannad när man inte får stoppa upp fingrarna i sin
mammas näsa eller dra henne i småhåren. Sååååå frustrerande!

Vi har haft och man kan väl säga har ett pågående källarinbrott.
De ska komma tillbaka senare och ta det som de har skrapat ihop. En granne har varit "i branchen", kan man säga, för många år sedan. Just vid detta tillfälle tror jag på allt han säger.
Hyresvärden trakasseras, grannarna informeras, butikerna likaså. Ett par källarnycklar stals i tvättstugedörren igår kväll. Någon hade den dåliga vanan att lämna dem i dörren. En tjej kom förbi och frågade om koden fungerade ut mot gatan också. Ja - svarades det. Det måste vara tjuven. Hon observerades också på gården tidigt imorse. Det är lite spännande, och lite obehagligt. Bäst jag ställer in den hett åtråvärda sjuttisvagnen inatt.

Annars. Som vanligt, förutom att Sander är hemma och huttrar nu. Jag är rädd för att alla planer kommer raseras.

De som är sjuka vill gärna hävda att de inte är sååå sjuka medan de som ska hälsa på gärna vill tro att de man ska hälsa på är lite sjukare än vad DE vill hävda. Jag funkar ju så också.

Måndagsklubben blir det inget av med heller, jag som är av den friska karaktären ses väl som en smitthärd gissar jag. Såsom jag pussas med och pysslar om mina familjemedlemmar.

Har så jävla ont i höften när jag vaknar. Mitt ben har somnat och klockan är fem på morgonen. Ivan pigg. Går upp i köket för att verifiera klockslaget. 05.15. Det kommer aldrig bli okej i det här hemmet! 
Byter blöja på Ivan i vardagsrummet, byter plats på Hedvig, så hon får ligga i sin säng. Känner samtidigt att febern är ordentligt nere. Trycker ner lille Biff bredvid sin pappa och lägger mig själv jämte. Lyckas lura honom till sömns med bröstet. Vilken himmelsk säng man har! Jämfört med den där stackars barnsängen på 70x160. (Har nyligen googlat, främst på Ikea då, på barnmadrasser)

Jag springer som en skottspoling mellan barnen, det ena sjuka och det andra bara bebis liksom. Ingen av dem vet riktigt vad den vill.

Jag vet att jag hade behövt "jobba" lite här hemma, hade ju peppat upp för det, men inte värt när man blir avbruten av valfritt barn.

Sander ringde. Han kommer också hem, tror att han har feber. Han kommer sitta vid skrivbordet, vid datorn med halsduken snurrad tie varv runt halsen. Runt honom kommer det ligga papperstussar, så många så man tror att det är själva ytan på skrivbordet.

Nu har jag tre att ta hand om. Vem tar hand om mig om jag blir sjuk då? (Världens ynkel!)

Jag går och drar benen efter mig. Alla sover. 

'Klassiska Varma Koppen är en varm och smakfull soppa. Sugen på något gott eller bara lite trött? Koka upp lite vatten, sätt dig ner och njut av en kopp - hemma eller på arbetet - ute eller inne'

Fint. En sån får det bli. Har ätit makaroner, köttbullar och ketchup till nån slags lunch vid tre-tiden. Nu en Varm Kopp. 

Får lite panikkänsla när matinspirationen försvinner, mat måste man ju ha - jämt. Och äter man bara korvstroganoff och köttfärssås hela tiden blir man ju superdeppig. Men det är ju som att laga mat i motvind också, ungefär så, med en sjuåring som varken tycker om färg, form eller smak i matområdet. Det ska vara smaklöst och färglöst, sånär som på gröna ärtor, så är det - Jättegott! 

Vi är som i en bubbla, såklart, det är man ju när man är sjuk.
Skrämmande lik min vanliga vardag. Hedvig vill helst och mest att jag
ska vara nära nära och det är helt okej med mig. Ivan är också
okej, lagomt jobbig. Det går ju bra idag när Sander är hemma men vi
kommer ju vara hemma imorgon också. Absolut absolut måste vi vara
friska tills mitten på veckan men jag hyser stort hopp om det då
Hedvig är bättre redan idag. Jag vill verkligen tro det i alla fall.
Det är lätt att dras med i det sjuka. Mina flätor är ifrån i
fredags och hänger som ett fågelbo runt mitt huvud.

Mitt stackars stackars feberbarn. Hedvig har nog närmare 40 graders feber och ligger i mitt knä och flämtar. Hon ser i syne och känner såg längre, liksom ovanför marken. Vet i te om det är svinis på intågande.

Igår kväll flydde jag fältet illa kvickt när Sander klev innanför dörren. Gick planlöst runt på Götgatan, i fredagsvimlet. Allt verkade så enkelt och jag klev ur min vardagstomma kostym. Jag åkte till Tranan och mötte upp Louise, mfl. När vi artigt druckit upp de vinglas vi fått av våra bordsgrannar begav vi oss med kollektiva medel till Kåken. Från utsidan ett oanseligt ställe men väl inne som i en hemlig klubb. Träffade två bekantingar vilket var mycket upplyftande och jag sparkade in vardagskostymen ännu längre in under soffan. 
Hade köket varit öppet hade jag förmodligen ätit snittar eller dyl för trehundra spänn, men det var som tur stängt. 
Tog Louise under armen och vandrade bort till Max istället. Trött trött trött. Vi snaskade i både pommes och skvaller. 

Väl hemma blir jag varse om Hedvigs feber, mobilen var urladdad sen länge. Alla skiftar sängar hela natten. Nu. Ivan och Sander på promenad. De HYR film också, till Hedvig. 

Pappa kommer till mig när Sander åker till Paris. Vilka föräldrar man har va? Det är inte så att det borde vara svårt att vara ensam med två barn i fyra dagar, men jag är faktiskt lite oroligt för mig själv, är inte helt stabil. 

Gud, kan de komma hem nån gång och ta den här klängapan.

Har slagit mig ner i fåtöljen med en kopp, eller ja, ett glas the.
Försöker ignorera den lille som släpar efter mig i pyjamas. Kollar
på skräp på fyran, det lilla som finns. 'Mammas pojkar', det är som
på skoj.

Ger Ivan Hedvigs pennvässare. Han håller sig sysselsatt.