Jag sitter på huk på golvet i vardagsrummet. Alldeles intill stereon. Det var radion jag skulle slå på, för att få lite sällskap. Och så fastnade jag i positionen. Jag är alldeles ensam, tänker att jag ska ta tillfälle i akt att tvätta lite. Men bara lite, bara mitt. Två halva skvalpiga maskiner kanske. Funderar på middag. Är hur hungrig som helst men kan inte få till något kreativt av gröna ärtor, korv och potatis. Jag som är barnsligt förtjust i äggmackor kommer nog slutligen nöja mig med det. 
Vår helgDN låg på hallmattan när jag kom hem från jobbet. Jag läser ett stort reportage om att Trädgårn öppnar ikväll, vid 'Huset under bron'. Många jag känner ska dit. Men jag känner mig plötsligt lite gammal och sliten. Är inte en av dem längre. Eller så är det för att jag redan varit ensam hemma i tre kvällar och ändå är förnuftig nog att tycka att en fjärde dag av alkoholkonsumtion kan vara lite i överkant. 
Ser fram emot morgondagen. Jag såg i tidningen att det ska bli fint väder, strålande sol och tjugo grader. Kan det vara så. Jag ska träffa M och gå på café. Båda är barnfria. Vi kanske får en plats på en uteservering? Och sitter där i timmar. Men det vet man ju hur det blir med det. Är så inprogramerad på sjuårsfika och ettåringsfika att när kaffet är urdrucket och kakan är uppäten blir man rastlös och känner sig slöig och ineffektiv på sin barnfria dag. Måste ju hinna köpa torrschampoo också. Och passa på att gå i de där butikerna som inte lämpar sig med barn. Knökfulla seconhandbutiker och Wigerdahls värld kanske? 

Nu så. Tvättstuga, sen koka äggen, på mitt vis, i åtta minuter. Säg vad ni vill om det.

Söndag kväll och jag hade bestämt mig för att sitta vid tvn ikväll. Jag sitter visserligen här men har nästlat mig in i iphonens nät. Jag ser nåt på tvåan där de talar om tonfisk och sushi i Amerika. Nyss var det partiledardebatt. Ett halvt öra här och ett där. 

Jag var på Superettanmatch i fredags. Hade jobbat på som tusan under veckan för att jag skulle kunna gå tidigare och möta upp de andra supportrarna. Bajen-Brage. Där jag är fan av sistnämnda. Jag blir alltid så glad när jag hör dalmål och framförallt kanske borlängemål på stan. Nu, på krogen där vi möttes upp, var det som att stiga in i en euforivärld av dalmål. Skulle man ut och lufta sig var man åter mitt på Södermalm. Vi var peppade, sjöng hejjaramsor som sprugna från 50-talet, då vår egentliga storhetstid var. Åkte till Söderstadion med fnittrigt bubbel i hjärtat. 13 minuter in i matchen, samtidigt som jag talar med min papap, gör Brage mål. Det var ju helt sjukt. Och oj vad lätt man rycks med och blir en genuint hängiven supporter (som var tonåring när hon senast var på Bragematch). 
Jag stod och språkade med en gammal bekant när en kille, som ser ut att vara i min ålder kommer fram till henne. Jag frågar honom om han bor här i stan, om han är från Borlänge osv osv. Han ser plötsligt stött ut, säger till mig, 'vi fyller ju samma dag, den 11e, jag gick också på Gylle' jag kände inte igen honom. Och han måste ju bara varit kär i mig då. När jag letat en stund i bildbanken minns jag honom litet. Men han finns ju kvar i mitt huvud som 14-åring. Inte som en typ 30-årig snubbe som jobbar på Länsförsäkringar liksom. Jag åkte hem nästan direkt efter matchen. Efter att jag köpt tre öl för fyrtio kronor styck. Folköl. 

På lördan var vi på en rolig fest med marint tema. Det var festen som var rolig, inte temat. Vi träffade våra killar som vi pluggade med för 8-9 år sedan. Re uni on. Kan man säga. Efter festen, som började kl 17 (kommer det med åldern?) tog vi en skitdyr öl på Riche innan vi, jag, beslutade oss för att dra hem istället. Halv två sov vi som klubbade sälar. Barvakt, det var gudmor Maria som förvirrade Bufflund med att byta blöja i mörkret. 

Söndag. Maria vaknar tidigt. Läser dn i köket och väntar på att höra ljud från sängkammaren. Så fort Biff sagt 'pip' är hon där och plockar upp honom. Hedvig gör snart sällskap med dem. De klubbade sälarna sover till kvart i tio och vaknar av dofter av nybakta scones. Oh. Ah. Maria asså... 

Vi segade runt här hemma, röjde upp efter sviterna med att ha barvakt. Jag skulle precis gå och lägga mig en stund när vi insåg att vi var tvugna att klä på oss och göra oss i ordning. Min svåger och hans tjej, som precis öppnat restaurang, skulle ha en get togather för alla som vart med och hjälpt till på ett eller annat sätt. Läppstift på truten och det var på'n igen. Det var trevligt och gott. 

Nästa vecka ser jag fram emot (?) att vara ensam hemma. De andra har långledigt och drar till Dalom. Jag själv ska passa på. Passa på att äta spenat, jobba skitsent (eftersom jag kommer komma lite sent på morgonen, så blir det när man inte har 8.30 att passa i skolan), träffa lite vänner, kanske sova över hos en kompis? Det har jag inte gjort sådär mitt i veckan på säkert tie år. 

Det har varit en bra helg.

Ps, som tusan! Jag motionerade i lördags! Ds.   

Vi är på landet. Landet som jag motvilligt kallar det. Lummerlandet kallar vi det för de invigda. Eller bara Lummer. Jag går i pösjeans och stickat. Det är varmt, fint och nyutsprunget.

Vi drabbas av nybyggardrömmar. Det är ju Sanders föräldrars ställe juni-september. Kanske den tiden då man helst vill vara här. Det är alldeles för mycket att riskera i relationer att vara här tillsammans i mer än tre nätter på raken. Så vi vill bygga eget. På skiftet bredvid, där bakom träden. Ingen sikt, men tillräckligt nära för att barnen ska kunna drälla mellan. Så som i generationsboenden flyttar vi hit sen och Hedvig och Ivan tar över det vi bygger. Gud vilken bra idé! Vi måste bara få köpa tomten bredvid. Som förmodligen kommer att kosta fyra gånger så mycket som hela skiftet. Ska vi köpa skiftet? Och bli skogsägare! Ser då fram emot kommande deklarationer då man äntligen kommer få känna sig lite märkvärdig. Inte bara smsa iväg utan jaha, jaja, jag är både skogsägare och fritidshusägare, jodå. 
Har så många idéer nu. Tänk att få bygga sig ett helt och hållet ändamåligt hus. Platsbyggt, jo, det kommer vara melodin. Och det får gärna vara allmogigt men ändå modärnt. Lösvirke får det bli, timmer blir för komplicerat. Eller vad säger du pappa, du blir ju byggmästare! Svart falufärg för att binda ihop alltihop. Gamla dörrar, har ju en hel karl som kan göra nya karmar. Men han sa visst att efter att han gjort det här husets 13 fönster à 15 rutor x 2 med innerfönster aldrig mer skulle göra fönster. Men asch, vi kan ha stora fönster, utan spröjs. Vi cross cookar lite. Kamin får det bli och så vill jag att någon ska berätta för mig att man kan ha vedspis utan att ha murstock. För ni förstår, att laga mat på vedspis, de ger livet en ytterligare dimension. Vi kommer missbruka trädäck. De kommer byggas överallt, för egentligen är det rätt sank mark där vi vill bygga. Men hittar vi några präktiga stenar under mossen så ska det nog gå vägen. Och spångar lite här var. Solnedgång över Flosjön, dä ä fint dä. 

Att sitta själv på en buss i tre timmar. DN. City och Residence. Jag lyssnar på den enda skivan jag har på Itunes, det är Bob Dylan. Jag sitter bredvid en bredaxlad herre som hela tiden anstränger sig för att våra armar inte ska nudda varandra. Han läser en pocket och har Focus i fickan framför sig. Han dricker äppelMer och äter Riesen. 
Bussen är full med pensionärer. Det är väl så när man åker såhär mitt på blankan. 
Sander var upp till vårt hus igår. Lämnade barnen med min pappa, åkte vidare upp och la i båten och bryggan. Tog ner lakanen från fönsterna, vädrade ut. Så för mig är det bara att komma upp till ett varmt hus där allt det tråkiga som har med öppning att göra redan är avklarat. 


I övrigt är allt i mitt liv lycka. 

Lycka. 

åh! Nu ser jag tussilago och vitsippor läng värgrenen! Bring the spring baby!

 

Hej! Här är jag! Hoho!

Eftersom I'm living a dream så håller jag på att pajja det lite. Eller vi rättare sagt. Mitt i idyllen och lyckan har vi kommit på att vi måste flytta. Något som säkert andra tyckt vi borde gjort för länge sedan. 
Björns jävla bostadsbyte.

Utgångsläget är. Ett fabulöst läge. En oslagbar innergård. Grannar man vill dela resten av sitt liv med. Kullersten. Lusthus. Ett kliv ut på götgatsbacken. Sju minuter till skolan. En minut till tunnelbana. Sju minuter till jobbet. Två minuter till affären. Kulturhus. 
Fan. 70 kvm. Två rum. Två barn. Två vuxna. Kakelugn. Hundraåriga golv. Såpa. Åh...

Att bo på det här viset med ett barn funkar finfint. Och hade funkat med tre till för hundra år sedan. Men 2010 gör det tydligen inte det. Och vi blir säkert kallade kokobello bakom vår rygg. 

Vi önskar: Fyra rum (tre i alla fall), sekelskifte (ej 1980-tal och senare), fin gård (helst inte asfalterad om man får välja, och kanske ett träd), i samma hus (ja, men inom en radie på 1000m).
Det är ett jäkla emmel (ämmel? - väldigt dialektalt) att vi har  det så bra. Varför kunde vi inte ha en tvåa i tjottahejti? Måste vi utgå från top notch läge? Borskämda till tusen är vi!

Det här sätter igång sådana olustkänslor hos mig. Och lite ångest. Ska det bli sista sommaren på gården, bland syren och pion? 

Stänger av allt och åker till Dalarna i helgen. Sjösättning! Helly Hansen och röklukt. Stövlar och korv. Linnelakan och fårskinn. Vårsol och snödropp?   

Jag ska gå ner i källaren och hämta symaskinen nu. Overlocken får nog stå kvar ett tag. Mitt livs dyraste investering. Ni kan nog googla er till vad en helt okej overlock kostar och se vad jag har för referenser på 'livs dyraste investering'. 

Jag ska sy in ett par jeans. Haha, de är vida, inte för stora. Ett par andra jeans funderar jag på att sy i en såndär tjusig revär som man hade för 15-20 år sen. De köpte jag optimistiskt dyrt för en vecka sen. Det går ju snabbare att sy i en revär än att gå ner och/eller omfördela tre kilo.

  

Vårt helgnöje är att skriva minutiös matsedel, möblera om och baka bröd. Vi ville ha nåt gott till kaffet också, då bakade vi en sockerkaka. Och drack kaffe och delade broderligt och systerligt på den sista mjölkskvätten. Vi har inte så gott om stålar. Så att säga.  Vi ser fram emot tisdag. Så att säga. 

Pengabristen till trots ska jag gå på fest ikväll. Hos min vän som bor kort härifrån. Det är en bugg-fest. Kanske jag återkommer.

Enträgna inlägg. De som trodde de var skrivna i slutet på april. Var tvungen att ta bort dem. Byxorna är sedan länge tvättade och pengarna är sedan länge slut.

Det är vår nu. Det vet alla. Varje år känns det som pånyttfödelse när den kommer. Tänk att. Ändå.

Jag jobbar mest. Äter matlåda och dricker alldeles för mycket kaffe. Blir svettig framåt eftermiddagen. Ett strykjärn avger ändå mer värme än man tror. En dator också. Och människor, fast det vet man ju.

Jag måste göra en klädgubbe nu. Det som var som viktigast för Hedvig har blivit min nyckel till att lämna på skolan i tid nu. Jag tar nåt svårt bara, så bllir det bra.
Duschar jag sparar jag också tid, och, vaknar kanske upp med såntdär härlig fall fall fall på håret.

Jag vet att ni inte kommer tro mig. Men jag började faktiskt dagen med
en löparrunda. En nätt liten sådan som varade i 2,5 km. Av dem
löpte jag kanske 1,5.
Man ska satsa lågt för att lyckas.

Kom hem lagomt till den yngre figuren vaknade. Duschade, pressade
byxor och rostade bröd. Och bytte tre bajsblöjor.

Sen gick jag till jobbet.

Sen gick jag och tog en öl med Mina (Sander, du läser ändå aldrig
det här.)

Gick efter det och inspekterad Marias loft. Maria vår fina gudmor, en
av dem, som har byggt ett skyhögt loft som ungarna aldrig kommer få
beträda. Vi drack Retsina och fnittrade åt att Sander gav Ivan fem
droppar pepparmyntsolja istället för D-droppar idag. Det var såklart
inte kul!!

Helgen i Dalarna erbjöd följande:

Ankomst i föräldrahemmet på torsdag kvällskvist. Supé bestående av mackor, the och brorsbarn. Fyra iPhones was in tha house och jag la ner mitt begär efter ett tag då jag tyckte det blev lite fånigt. Istället ägnade jag mig lite inställsamt åt att sticka. 

Fredagen gjorde vi just inte så mycket, som sig bör. Jag gick upp först med alla barn, vid halvsjurycket och fick därför ta igen mig ett par timmar efter frukost. När jag vaknade var de andra tre ungdomarna, min bror, hans fru och min man, och tvättade bilarna. Väldigt ungdomligt. Jag och mor promenerade med barnen. På kvällen skulle vi ha spelat sällskapsspel, men ovanstående tre ungdomar missförstod det hela och trodde att det var iPhonespel som gällde. Vi andra kollade på Solsidan och Talang. Jag stickade samtidigt. 

På lördagen rättade jag till min tofs på huvudet och glassade in till stan för att gå på systemet. Utdelningen var god, men den enda jag kände igen var en tjej jag gick i paralellklass med på högstadiet. Vi hälsade inte. Jag åkte och köpte blommor till mamma och pappa och träffade där min mammas bästa kompis son och hans mormor. Highlife! 

På lördagseftermiddagen drog vi iväg till Smedjebacken. Min vän Sofia hade där sin 30-årsfest i superhjältetema. Sander hade lånat en Stålmannendräkt av Hedvigs klasskompis pappa och själv var jag förvandlad till Catwomen. Men blev hela kvällen tagen för en mus! Övriga festdeltagare var ganska mycket mer ambitiösa. Halv tre gick alla och la sig, som på given signal.

Söndag. Jag vaknar. Solen skiner. Jag går ner. Möts av ett kök som liksom är lite dagen efter. Börjat ta itu med det för att få mitt livsnödvändiga the. Slutar med en brakfrukost. När vi sedan ska åka hem vill vi först åka förbi hos en annan kompis i Smedjebacken. Vi gör det på old school-vis och ringer inte innan. Han är naturligtvis inte hemma och vi har inte hans nummer. Lämnar en lika old school lapp som meddelar att 'we was here'. Sen kommer vi till starten på det svettiga. iPhone. Igen. Och denna gång i kombination med gps. Eller, ja, budgetvarianten som ingår i paketet. Knapprar in vart vi är, alltså mitt i skogen i princip, och vart vi vill åka, till ett litet samhälle. Får upp en resväg som ska vara fyra mil lång och ta 53 minuter att åka. Men, det är så knasigt, den vill att vi ska fortsätta åka på den här vägen...? Jaja, då gör vi väl det. Nå, varningstecken såsom bommar man måste hoppa ur för att öppna och oplogade- angivna- vägar- där- man- tar- den- second- best borde kanske räcka, men vi åkte faktiskt efter gpsen! Så det borde vara rätt!? I vårflod och tjäl-lossning? På skogsväg. Nä. Mitt värsta scenario var ju såklart att bli idiotförklarad av nån skogsägare som skulle vart tvungen att dra upp oss med traktorn. Men när vi såg att vi var på väg mot en vändplan, på fel ursprungsväg dessutom, ja, då vände vi! Förnuftigt. Vi kom hem sent. Med en tvåfärgad bil. Jättesmutsig. 
På kvällen åkte vi upp till våra goda vänner i Dala-Floda. Vi åt pasta och spelade 10 000. Jag förlorade kapitalt och gick och la mig.

Måndag. Lammning. Tackorna var som serietecknade, jättestora! Var med och såg när en lammunge kom till världen. När den inte hade rest på sig, efter ca 10 minuter tyckte tackan att den var seg och började sparka på den. Herrgud, i det nya livet. Jag frågade min käre fåraherde om jag var blödig men han hummade mest till svar och knuffad till tackan, som slutade sparka på sin bebis. Sen grillade vi korv med ungarna och vaktade tackorna. 

Sju var vi hemma. Lagade matlådor och förbereder inför studentdagar. Har så lite pengar att vi nästan fnittrar åt faktumet. Jag har fått utegångsförbud under lunchtid. 

Det var påsken 2010

bilder i en jäkla o-ordning.

Väldigt härlig måndagsmiddag. Det var vår tur ikväll. Köttfärslimpa deluxe. Jag bidrog med vin och öl. Kan återigen konstatera att våra grannar är de bästa - stjärnstopp. En scenograf. En kostymör. En (frånvarande) regissör. En keramiker. En möbelsnickare. En musiker. En jurist. En mönsterkonstruktör. En smed. Och sex ungar. Juristen är såklart lite odd. Men hon är en avdankad teaterproducent så då är allt det kulturellat intäckt. Vi är de bästa för varandra, i åldersspannet 29-55. En vacker, vacker dag åker vi på en okomplicerad semester till Provence, eller nått. 
Jag kan inte nog tala om det här, men det kan inte mätas i något att man har bra männskor omkring sig i sin alldelesa vardag. Som vattnar blommor, som kollar tvättid åt en, som man kan vakta katten åt, som - ja -finns där. Hemma. Hur ska vi någonsin kunna flytta från vår tvåa på sjuttio kvadrat?  

Nä! Är datumen back on track nu?

Gillar't att mina mailade inlägg är en månad pre. Why?
Håller på med något så ofattbart som ett fotoalbum. Jag vet att jag
kommer vara glad i resten av mitt liv för det. Och mina barn. Och mina
barnbarn. Jag gör ett Kenya-album och adderar Hedvigs
dagboksanteckningar.

Den 10e mars

Vi bor tre nätter i Shella. Precis som vi gjorde för nio år sedan. Sover middag som stockar. 

Igår firade vi vår förlovningsdag med att först släpa ut is och kyld champange till stranden. Jag lovar, aldrig har champange smakat så gott, aldrig. Vi solade tappert medan vi blev vindpinade av sand. Badade ljummet i havet. Återvände till vårt casa för dusch och klädbyte. Kl fem mötte vi upp vår vän Muisini och åkte på sunset trip. Lite överskattat måste jag säga, men det behåller jag för mig själv. Tillbaka på fast mark placerade vi oss på restaurang Peponi. Träffade ett jämnårigt svenskt par som vi pratade oavbrutet med i ett par timmar. Peter och Lisa. Avrundade med att byta mailadresser. Väl hemma upptäckte jag att min iPhone saknades. Oj oj vilken puls!! Ringde Musini för att fråga om jag glömt den i båten, samtidigt som jag smått rusade tillbaka till Peponis. Precis innan jag kom fram ringde Musini och sa 'you are lucky...' Hans vänner hade tagit hand om den kvarglöda påsen på Peponis. Shit pommes, vad glad jag blev! Vi tog en till öl, tilldelade upphittaren en stjärna i himmelen och gick sedan hem för att sova.

Idag har vi ännu bara ätit frukost, Sander har sovit en stund. Jag har kommunicerat med Nokiatelefonen. Vi har två alternativ för dagen. Antingen gå skit, skit, skitlångt på stranden. Eller åka över till Manda och sitta vid ett Italienskt lyxhotells pool. Det kostar nätta 5000-14000 SEK per natt att bo där. Men att sitta vid poolen och ta en öl kostar inte mer än vanligt. Jag röstar för det sista alternativet. 

Om 8 dagar åker vi hem. Fytti farao vad jag längtar. Men vi har roliga grejer kvar. På måndag, om fem dagar börjar vår resa. 

Saker jag längtar efter hemma:
Inomhustemperaturen
Utomhustemperaruren
Sängen
Luftfuktigheten
Duschen
Att jobba
Familjen
Vännerna
Mitt hem i allmänhet
Våren
Kläderna
Att sminka mig
Att köpa mat och laga mat
Vardagen
Hembakt bröd
Läsa morgontidning
Morgonpasset

Jag tror det kommer dröja rätt länge innan vi kommer hit igen. Kostar mycket, och det blir på bekostnad av att se andra delar av världen. Hedvig åker troligtvis hit utan oss nästa gång..
Längtar till vi ska resa till New York. 

För ett år sedan, ganska precis, var jag ute på lokal för första gången efter Bifflunds ankomst. Han var inte vidare värst biffig då utan liknade mest en liten fågelunge. Jag däremot var rätt biffig även om jag upplevde mig som smal och ganska smärt. Min goda vän Louise skulle till och fylla år och hennes vänner hade arrangerat överraskningsmiddag på Strand. Jag var så ute ur gamet att jag trodde till några timmar innan att jag skulle till Hotell Stand på nedre Öfvre. Men det var ju Stand på knivsödern som gällde. På vingliga nervösa och ganska låga klackar struttade jag ner i tunnelbanan i min enmanskropp. Hade smskontakt med Stella så jag inte skulle stå allena och förvirrad någonstans när jag kom fram. Ungefär 12 av Louises vänner var där. Och så kom jag. Som nykläckt  ur graviditetsbubblan. Ut i livet. Å, jag fick ett sånt fint välkomnande. Det kändes som att det var min stora dag. Fast det var Louises. På två timmar drack jag två glas vin innan jag rusig och lycklig begav mig hemåt. 

Ett år senare är jag återigen nykläckt och rusig. Kom hem igår efter att jag tagit en öl med Mina efter jobbet. Jobbet som gör att det bubblar i hela mig. Kom hem till en sovande Biff. Galen Hepp och en, ja, härlig make. Potatismos och lax. Let's Dance och kaffe. Hedvig somnade i soffan till huvudmassage. 


Idag har vi försökt gå på vårutställningen på Liljevachls. Och på konditori. Det blev istället inspektion av ett butikskoncept med en underleverantör och ett besök på Max.
Ett antiklimax i sig, men det gjorde inget, bara det är vi.

Imorgon försöker vi igen. 

Ena veckan saltstänkt på en strand vid Indiska Oceanen och andra veckan med skavsår av att bära skor. Snörvlande efter air condition i Mombasa. Klädkris i parti och minut eftersom mjukisar och morgonrock inte funkar nowdays. Matlåda, kafferast, kvartalsmöte och ett slingrande med måttbandet. Eufori och lycka.
Suckade på kvällen nu åt kaoset i köket och lite varstans, innan jag inser att det inte är min plats imorgon.

Att jag inte får en hel lön förrän den 25e maj kan omöjligen grusa nu.

Den 13e mars


Halva dagen har snart gått åt. Klockan är halv elva och vi har varit vakna sedan fem imorse. Ryser bara jag tänker på vad klockan är hemma då. Om Ivan ska fortsätta vakna klockan fem kenyansk tid. Tre! Mitt i natten alltså!! Men få se, det kanske går bättre utan moskéer och med en behagligare rumstemperatur. Jag kan inte få nog av att tänka på temperaturen hemma. Skönt inne och friskt ute. Vad jag förstår börjar det bli vår hemma också. 

Det är en mulen men ändå varm näst sista dag. Ska köpa några gamla kangas idag och lägga upp taktik för packning resten av dagen.

Oj.
Stackars den här 30-åriga unga kvinnan. Hon måste ju behöva nya
skor!